Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Ett fult kök är inte ett livshotande tillstånd

Det löser sig sa kärringen och sket i vasken. Jag kan inte låta bli att flina varje gång jag hör just det ordstävet. Antagligen på grund av min, jag kan lika gärna erkänna det, pruttpräglade humorfostran. Möjligen också eftersom själva bilden kan innehålla en vetenskaplig visdom som är en del i problemet med att människor går under i stressrelaterade sjukdomar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ingen har undgått att det pågår en epidemi just nu. På bara två år har antalet stressrelaterade sjukskrivningar ökat med 73 procent. Diagnosen är vanligast bland kvinnor mitt i livet. Statens kostnader för sjukskrivningarna skenar och det skriks högt om bortre gränsers vara eller icke vara för vårt tillfrisknande.

 

Egentligen vet jag ingenting mer än att många av oss någon gång under våra liv kommer att stå vid kanten och känna vinden fläkta kyligt från avgrunden.

Det händer nån skit. Vi skiljer oss, en anhörig dör, reservpengarna tar slut, ett barn får en diagnos som får vardagen att krampa, ett utländskt bolag köper upp ens arbetsplats och plötsligt är det ingen som längre kommer ihåg vad man heter eller ens ser att man sitter kvar plikttroget bakom skrivbordet.

För andra är söndringen långsam, som att sakta tappa kraften i en ständigt pågående dragkamp mellan samhällets normer och nödvändigheten i att välja liv utifrån sina egna förutsättningar. En kamp där självuppoffringen inte sällan ställer sig på samma sida av repet som kraven på hur vi ska äta, klä oss, umgås, uppfostra, träna och göra moraliska val.

 

Det blir baktungt. Vi drattar på arslet. Det är svårt att ta sig upp och vi söker en nödutgång för att inte försvinna i gyttjan, drömmen är en dörr bakom vilken det står en vårdande moderstyp som låter oss släppa allt ansvar och bara vila. Alternativet kan vara en sjukskrivning. Exit allt.

Tidningen Amelia publicerade nyligen en Sifo-undersökning som visade att nära hälften av alla kvinnor upplever stress kring sin arbetssituation, en av tre är stressad över att inte vara tillräckligt vältränad och en av fyra har inte tillräckligt med tid att ha det fint hemma. Bland annat.

Det är här kärringen kommer in. Hon som sket.

För även om samhällets strävan måste vara ett yrkesliv för alla där jobbet betalar sig i lön, frihet och bekräftelse, så kommer vi alla gå under om vi inte blir våra egna kärringar. Tänk om den viktigaste utvägen är tilliten till att det löser sig där i diskhon. (Ungdom: "Varför finns det ingen färdig middag?" Moder: "Bra fråga! Men det ordnar sig säkert det om du blir tillräckligt hungrig, tror du inte?"

Förr eller senare luckras vilken stinkande bomb som helst upp så länge inte själva döden är inblandad. Kanske är tilliten till att allt fortsätter, att vänner bjuder på falukorv om det kniper, att solen går upp, att ens värde består och att "På spåret" snart ändå är tillbaka på tv en mycket bättre försäkring mot utbrändhet än vilket åtgärdspaket som helst.

Vi pratar så mycket om sänkta krav men det verkar bara bli en ytlig besvärjelse. Men man hinner det man hinner på jobbet.

 

Snabbmakaroner är inte att likställa med att servera kokain till middag.

Att promenera till jobbet eller ta trapporna i tunnelbanan är tillräckligt för att förbättra hälsan.

Låt hårväxten frodas på kroppen, barnen vika sin egen tvätt och gå och lägg dig en timme tidigare trots att du inte hunnit läsa den där rapporten till slut. Viktigast av allt: ett fult kök och ointressanta kläder är inte ett livshotande tillstånd och kan ignoreras helt.

(Storasyrran: "Jag hinner inte prata, jag säljer salamikorvar för fotbollslaget." Lillsyrran: "Du är sjukt stressad, är du verkligen tvungen att ställa upp just nu?" Storasyrran: "Ja. Man måste. Alla mammor måste.")

Det finns ytterligare ett passande ordstäv som under min barndom satt uppnålad på en anslagstavla av kork i radhushallen: Bättre lite skit i hörnorna än ett rent helvete. Jag stirrade på kortet med trycket varje dag när jag snörde på och av mig jympaskorna tills jag i tioårsåldern plötsligt förstod meningen med vitsen. Det tog ytterligare trettio år tills polletten ramlade ner rent praktiskt.

Det går inte att leva i ett rent helvete, och det mesta löser sig.

Sa kärringen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!