Jenny Strömstedt

Det tog två år för flickan att berätta

Publicerad

Jag läser en mening i berättelsen om den då tolvåriga flickan som blev upphängd i en krok och våldtagen av en 25-årig man, som åtalades i veckan. Meningen jag läser är "Det tog två år för flickan att berätta om övergreppen".

Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Sju andra män är redan dömda för att ha utnyttjat samma flicka. Tillvägagångssättet är det som man i fullt utvecklad dataålder skulle kunna kalla för klassiskt om det inte vore att raljera med vidrigheter.

Ung flicka söker bekräftelse på nätet så som unga människor gör. Kanske behöver hon bli sedd, kanske vill hon pröva sin sexualitet på ett till synes oskyldigt sätt hemma vid datorn. Äldre man tar kontakt och gör sig vän med flickan. Bilder utbyts, tonen hårdnar och efter utpressning och hot om att bilderna ska publiceras träffas de i verkliga livet.

 

Den detaljerade beskrivningen av de begångna brotten är vedervärdig och den mening som fortsätter bränna bakom ögonlocken är: "Det tog två år för flickan att berätta om övergreppen".

Jag minns min egen tioåriga barndomsångest efter att en man ringde på telefonen när jag var ensam hemma. Han påstod att han var skolläkare och ville att jag skulle undersöka mig själv, tala om hur jag såg ut och gärna stoppa upp fingrarna i snippan.

 

Jag kommer ihåg att jag kände klumpen i magen växa men hur jag inte vågade lägga på.

Han var sträng och vuxen, en auktoritet. Jag minns hur jag låtsades uppfylla hans önskan och hur skammen sköljde över mig när jag insåg att jag kunde ha slängt på luren mitt i samtalet.

 

Hur det på det hela taget måste ha varit mitt fel att den äckliga gubben tilläts kladda verbalt på min kropp.

Jag nämnde helt kort för en förälder att någon ringt, men berättade inte sanningen. Inget om vad han egentligen sagt. Inget om att jag inte kommit på att lägga på luren.

Det var för skamligt.

"Det tog två år för flickan att berätta om övergreppen".

Herregud! Lilla, lilla vännen! Var skammen också din följeslagare? Den alltigenom meningslösa självpåtagna skammen som förhindrar att kränkande handlingar betraktas som de brottsliga övergrepp de är. Skammen som genom årtusendena sett till att offren också tar ansvar för förövarens aktioner.

 

Tystnadens kultur som tillåter att barn kan leva i helvetet i åratal utan att någon får en chans att säga att nej, det är inte du som ska skämmas, det är människan som missbrukade dig.

Du, du är ett barn. Det är den vuxne som är ansvarig.

Enligt Rädda Barnen visar flera enkätundersökningar att många barn som utsatts för sexuella övergrepp faktiskt har berättat för någon om vad de har varit med om. Fast de berättar oftast inte för en vuxen och mycket sällan, i mindre än tio procent av fallen, för en professionell.

 

Vad säger det om oss vuxna? Kanske visar vi alltför tydligt att vi själva fortfarande skäms, att vi ännu inte gått rågång med våra egna sexuella erfarenheter.

I juni dömdes 29-åringen i Husby till sju års fängelse efter 63 fall av grovt sexuellt tvång. Det tog lång tid att samla in alla berättelser.

Om ett par veckor faller domen vid Helsingborgs tingsrätt i ytterligare ett gigantiskt mål där en 24-årig man utsatt 62 barn för sexövergrepp via nätet.

Barnen är mellan 10 och 15 år och har efter kontakt på olika chattforum tvingats posera framför webbkameran och skicka intima bilder.

 

Exakt hur många som inte finns med i åtalet kan ingen bestämt veta.

Vi kan dock vara helt säkra på att det kommer att hända igen, att det händer exakt just nu hemma i flick- eller pojkrum med mellanmålstallriken bredvid datorn och gosedjur som fond och att få kommer att våga berätta om vad som hänt.

Det - är något vi alla bör skämmas över.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag