Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Det är alla vi som är hjältarna i jul

I morgon är den 24:e slutligen här, på gott eller ont beroende på var livet befinner sig. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag älskar julafton, men dagen glittrar lika förföriskt som kristallen i kronan samtidigt som den koncentrerar sitt brännande ljus på allt som värker: dåliga tider, brustna hjärtan, sjukdom och frånvaro av älskade människor. 

Jag minns min första jul någon månad efter separationen i en kal tvårummare med sovrumsfönstret ovanför den lokala Konsumbutikens lastintag. I gryningen saluterade backvarnarna god morgon till mig och döttrarna. Vi delade ett par hopfösta resårbottnar med en begagnad bäddmadrass över skarven. Det mesta av möblemanget var hopföst, uppblandat med blocketfynd och några thailändska ljusslingor för mysets skull. Det var min lya, ändå var stämningen präglad av febrig förflyttning snarare än stilla hemtrevnad. Jag hade visserligen köpt julgran för den skrala julkassan och barnen fick äta frukost vid leksaksbordet på julklappsdockporslinet för att liva upp stämningen, men det enda jag förmådde se var min vuxna ensamhet. 

Räddningen var en omsorgsfull storasyster som stormade in med man, bebis och hembakat för att försöka normalisera den konstiga morgon då det stod klart och tydligt att livet inte var som jag en gång föreställt mig att det skulle bli.

Julen verkar aldrig bli som någon tänkt sig, men som nyskild prövas förväntningarna extra hårt mot brustna drömmar och andras till synes ouppnåeliga idyll.

År två post divortium var min första julafton utan barn sedan de föddes. Misären var nattsvart när det var dags att gå hem efter det arbetspass jag kastat mig över för att slippa fundera över saker som: Varför firar mina barn jul med någon som heter Berit när de inte är med mig? Är köttbullarna hemrullade? Hade de besökt julkrubban, spelat spel, satt knäcken i halsen och kom det någon tomte? Har de fått det perfekta julmys jag själv hade levererat?

Mina egna alternativ på julaftonskvällen var två. Antingen att krypa upp i föräldrahemmets soffa som ett förvuxet barn med en lättglögg i handen och en gnagande känsla i magen av att ha slungats tillbaka till ruta ett, bara femton år äldre och mycket tröttare. Eller att krascha bästa väninnans jul som dessvärre befolkades av barn som fortfarande växte upp i en lycklig kärnfamilj, vilket skulle driva mig in ett för aftonen högst olämpligt alkoholrus emedan jag grät ut min eländiga ensamhet, vilket rimligtvis inte skulle bli roligt för någon.

Det blev båda. 

Tredje julen hade jag träffat kärleken och funnit vilan, eller så var det bara tiden som gått.. Allt blev bra hur det än blev, bara jag fick vara antingen med barnen eller med kärleken och helst alla på samma gång. Julafton hade sina poänger ändå.

För en tid sedan ringde en bekant upp och ville ses över en lunch och prata om komplicerade känslor i bonusfamiljen. Hon är yngre än jag och skilsmässovågen med följande familjeombildningar har ännu inte börjat rulla.

Det är då jag inser att skilsmässor med påföljande bonusfamiljer är julens möjliggörare. 

Det är vi som är hjältarna. Guldmedaljörerna. De sociala genierna som befriar julen från sin egen orimlighet.

Som vi kämpar. 

Pussel läggs där alla ska få tid tillsammans. Bonusar, styvisar eller äktisar inkluderas rättvist så att ingen känner sig mindre värd. Ex-partners släpper snarstuckenhet och illvilliga karaktärstolkningar och inser att det kan vara trevligt att prata strunt över en silltallrik ett par timmar, även om det är för barnens skull. Eller så biter de i alla fall ihop.

Efter skilsmässan blir julen inte som man tänkt sig, men den kan bli bra ändå.  Bättre till och med, eftersom förväntningarna på det perfekta redan är raserade. 

Vem du än är. Var du än är. God jul!

BÄTTRING!

Hoppas att skandalen med polismissarna gällande fallet med gruppvåldtäkten i Fittja leder till förändring. Är det något vi har lärt oss i höst är att sexuellt samtycke inte har några som helst likheter med den utsatta kvinnans mardröm. Må det i framtiden finnas kunskap, resurser och vilja att genomföra förundersökningar som kan fälla sexualförbrytare. Låt 2018 bli året då #metoo gör skillnad i rättsväsendet.

 

LITE...?

Årets första elva månader har lett till 26 289 reklamationer och 17 735 saknade paket inrikes på Postnord. Lite i relation till hela volymen, säger logistikchefen. Jag har dock inte anmält två försvunna bankomatkort, ett presentpaket till dottern samt ett gåvobrev som skulle arkiveras på banken men aldrig kom fram. Vad säger logistikchefen? Mycket eller lite?

 

FÖRINSPELAT

Jag kanske har hakat upp mig på det här med konkurrentkanalens förinspelade julvärdar men vill bara påminna om att det på morgonkvisten finns flera mediehus som sänder direkt. 

Arne, telefonlinjen är öppen. Det är bara att ringa! 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!