Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Strömstedt

De duktiga flickorna har tvingats bli ännu duktigare

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är fult utanför sjukhusfönstret när jag besöker pappa, som så ofta denna bakslagsvinter då allt egentligen inte är så annorlunda mot förut men ändå svårare att leva upp till. Mamma sitter bredvid. Hon är glad för att den senaste vårdgivaren i raden är en kvinna som äntligen ger svar. ”Hon går till botten med saker och ting. De duktiga flickorna kan man lita på”.

Ni har hört det förut. När hörde jag det för första gången?

Runt barndomens middagsbord talades det vördnadsfullt om kompetenta kolleger och duktiga grannfruar som hade snyggt hemma, eller om storasyrran som själv finansierade sin längtan till Alperna genom att jobba som frukostvärdinna i stan, agera researrangör åt gymnasiets skidsugna elever och samtidigt greja skolan.

Själv hörde jag det från bakom en stängd sovrumsdörr när mamma visade pappa en uppsats jag skrivit. Den är välskriven, viskade hon. Hon är duktig.

Jag kände inget speciellt. Det var vad som förväntades av mig och alla tjejer jag kände. Senare, första dagen på journalisthögskolan, blev vi ett skällsord när läraren myste förnöjt över nonchalanta slackers i flanellskjorta som sladdat in på högskoleprovet och fnyste över ”duktiga (läs präktiga) småflickor som gick direkt från gymnasiet”.

 

Den norska -tv-serien "Skam" tar bland annat upp prestationskulturen bland unga.

Nu för tiden är duktiga flickor ett framgångskoncept. Birgitta Ohlssons nya bok Duktiga flickors revansch beskriver hur kvinnor som i generationer undersökt, analyserat, sammanfattat och levererat i det tysta, nu äntligen får kliva fram och kräva sitt erkännande. Hon riktar strålkastarljuset bort från charmiga slarvers och karismatiska estradörer som pratar pratet men låter den duktiga flickan förverkliga resan, ofta med råge. Hon sammanfattar kloka budord om att avslöja dumdryga gubbars småpåvedömen, säga ja till makt och nej till skuldkänslor.

Det är bra. Men jag saknar ett avgörande budord, eftersom duktiga flickor inte bara är en tillgång utan också ett problem.

Julie Andem, upphovskvinnan bakom norska världssuccén Skam, gjorde ett gediget researcharbete inför serien för att ta reda på vilka frågor de unga hade behov av att få skildrade. Viktigast var prestationskulturen. Den som få vill ha men anpassar sig till ändå.

Dagens duktiga flickor måste prestera i enlighet med ett obönhörligt betygssystem som fokuserar på det eleven misslyckas med i stället för det som är bra.

De intalas att livet avgörs på ett läxförhör och att det är omöjligt att klara framtiden för den som inte kommer in på rätt gymnasieskola. De vågar inte testa knasiga idéer eller frångå lärarens minutiösa matris för svaren på provfrågorna eftersom de tror att betygen sänks, ja deras personliga existensberättigande försvinner, om de inte gör exakt som de är tillsagda.

Dessutom måste de visa upp sociala framgångar och ”rätt” yta i sina digitala feedar samt bidra till att göra världen till en bättre plats än den föräldragenerationen lämnar över.

De duktiga flickorna har tvingats bli ännu duktigare, och det är inte klokt.

Det kloka är snarare att släppa duktighet som ideal. Det mer livsbejakande måste vara att lära dem att släppa taget: Slarva, lämna över till någon annan, låta tappade bollar ansvarslöst rulla i väg för att se om någon annan kanske plockar upp dem innan de rullar tillbaka till en själv, och använda den frigjorda kraften till upptäcktsfärder som kan leda till en riktig revolution.

 

Sjukskrivningarna slår i taket och kvinnor med så kallad prestationsbaserad självkänsla står för en del av ökningen. Det gäller även unga.

Det viktigaste måste vara att bygga självkänsla som buffert mot misslyckanden och sura omdömen och att ges möjlighet till att utföra ett bra jobb och belönas för det.

Men jag har också börjat brodera ett nytt budord att hänga ovanför kökssoffan:

Ha kul, och skitsamma.

Jag påminner mig själv, varje dag.

Aborträtt

Regeringen leder en konferens som ska ge mer pengar till organisationer som informerar om reproduktiv hälsa ute i världen, inte strypa cashen som Trump vill. Utan kunskap om och rätt till abort minskar sällan aborterna, men antalet kvinnor och flickor som dör eller bli sjuka efter illegala ingrepp ökar. Den enkla lilla räkneövningen borde ja-till-livet organisationer träna på om de verkligen är ute efter att maximera mänskligheten.

Mello

Nu när det inte längre är nödvändigt att kunna sjunga, spela gitarr eller skriva texter för att få vara med i Mello så kanske partiledarna borde satsa på scenen för att nå ut till folket framöver, lex Ebba Busch Thor. Hon skulle kunna tävla med EMDs ”Baby goodbye”, Anna Kinberg Batra med ”Det gör ont” och varför inte en ”Euphoria” med Annie Lööf? Sätt på popcornkastrullen!

Almedalsbojkott

Statsministern bojkottar politikerveckan i Almedalen för att träffa väljare i stället. Lite som när man köpt en paketresa till Way out west och upptäcker att alla andra satsar på Coachella i år. Vilka stannar hemma? Vilka åker ändå? Oh, så nyttigt det kan vara när saker och ting inte blir som man tänkt sig.