Jenny Strömstedt

Dagens unga kan ta oss ned i avgrunden

Har nästa generation svaret på allt, eller är vi på väg rakt ner i avgrunden?

Det handlar om i-gen, som den amerikanska forskaren och psykologen Jean M Twenge kallar alla födda mellan 1995 och 2005, de som har växt upp med skärmen i handen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Skärmar drabbar alla åldrar. I vårt hem finns lika många smarta telefoner som invånare i hushållet. Lägg till var sin iPad tillhandahållen av skola och jobb och det är bara katten Kerstin som inte blåstirrar in i det ständigt belönande ljuset minst en gång i halvtimmen samtidigt som vi tror att vi delar upplevelsen av en mysig familjefilm på tv.

Skärmen är det första vi alla ser när vi vaknar på morgonen och det sista innan vi somnar på kvällen, men aldrig tidigare har skillnaderna i attityder och livsstil varit så stora som mellan de senaste generationerna, skriver Jean M Twenge i boken i-gen som kom på engelska i höstas. Med tre i-gens i familjen har jag läst den med stort intresse för att få en förklaring till följande fenomen:

Dagens unga super inte skallen av sig, som vi gjorde.

Dagens unga gör läxorna med avsnitt 143 av Vänner på paddan, pågående gruppchat på snap samt minst en person på facetime. Samtidigt läser de färre böcker och svarar inte ”ut” på frågan ”vart ska du gå?”, som vi. Det vet att vi kan ta reda på var de är. Dagens unga är mer toleranta mot oliktänkande men hjälper inte till att städa hela hemmet lika ofta som vi blev tvingade till, under diverse hot kanske bör tilläggas. Den som läser i-gen kan dessutom lägga till att dagens unga amerikaner har senare sexdebut, tar mindre ansvar för sin ekonomi, är känslomässigt skörare och sammanfattningsvis blir vuxna senare.

Den smarta telefonen har förändrat allt, skriver Jean M Twenge.


JENNY STRÖMSTEDT: Om och om igen läser jag Evas avskedsbrev

"Dagens unga super inte skallen av sig, som vi gjorde", skriver Jenny Strömstedt.
Foto: Colourbox

I-gen förblir unga längre på grund av att telefonen tillfredsställer behov de annars skulle behöva uppfylla ute i den fysiska verkligheten med sina mer okontrollerbara faror och påfrestningar.

Det kan låta som en räddning med tanke på att tonårshjärnan mognar sent när det kommer till att fatta överlagda beslut. Å andra sidan kanske hjärnan utvecklas långsammare på grund av det skyddade livet med smarta telefoner, men eftersom ingen hjärnröntgade morfarsgenerationen som började jobba vid 18 och skaffade barn vid 21 så lär det bli det svårt att bevisa.

Ändå kryper det en skräck i mig när jag ser både mitt eget och ungas mobilberoende. Tänk om telefonerna är vår tids rökning. Tänk om vi år 2068 ser tillbaka på 10-talet med fasa över hur vi lät barnen sova med telefonerna under kudden. Hur kunde vi tillåta dem att ha mobiler på lektionerna trots lärarlarm om bristande koncentration och inlärning? Varför lät vi dem må allt sämre?

"Dagens unga gör läxorna med avsnitt 143 av Vänner på paddan, pågående gruppchat på snap samt minst en person på facetime."
Foto: TT NYHETSBYRÅN

I USA spenderar den genomsnittliga tonåringen 4,5 timmar om dagen med sin telefon, och hälften av dem beskriver att de är beroende av sina telefoner. Bara mellan 2009 och 2014 fördubblades andelen svenska skolbarn som tillbringade minst tre timmar eller mer på internet varje dag, enligt SCB.

Den svenska psykiatern Anders Hansen skriver i sin bok ”Hjärnstark” att den som tillbringar mer än tio timmar i veckan framför skärmen upplever sig som minst lycklig, följt av den som är uppkopplad mellan sex och nio timmar. Vilken i sin tur är mindre lycklig än den som sitter fyra till fem timmar. Ungdomar träffar också sina kompisar mindre, känner sig mer ensamma och sover sämre. Utvecklingen tog fart 2007, året då iPhone lanserades.

Jean M Twenge skyller den dramatiska försämringen av ungas psykiska hälsa helt på telefonerna.


JENNY STRÖMSTEDT: Stoppa kötthatet – rör inte min kalkon


På radion hör jag en röst i flödet som förklarar den psykiska ohälsan med att vi tror att vi får våra behov tillfredsställda genom telefonen, men egentligen tuggar vi i oss tomma kolhydrater som ger snabb kickback men ingen näring. Jag som också älskar min telefon för att den underlättar mitt liv tycker att det låter hårt. Sen tänker jag på katten Kerstin. Hon som inte fattat det digitala genomslaget utan med en snabb tass på paddans skärm avslöjar att fisken hon fångat i appen ”catgame” är fejk.

Människor är visst också djur.

Det är kanske dags att inse att det finns en annan sorts belöning i livet för den som lyckas lägga undan telefonen och träna upp sin uthållighet, och att vi måste ge unga en chans att utveckla den förmågan. 

Jag har semester nästa vecka. Med viss skräck tänker jag avgifta mitt mobilberoende genom att stänga av den helt.

Adjö!

Både hisnande och oändligt sorgligt

Förra veckan skrev jag om ME/CFS-sjuka ”Evas” avskedsbrev till livet efter att under många år lidit svårt av en sjukdom som trettio år efter upptäckten fortfarande inte har någon bot. I själva verket är många av patienterna fortfarande misstrodda. I veckan hade en dokumentär med chans på Oscar premiär på Netflix. "Unrest" heter den och berättar den hisnande och oändligt sorgliga historien om den obeforskade sjukdomen som främst drabbar kvinnor. Se den!


Dags att göra sin hemläxa

Efter alla turer med bygget av det superdyra och ändå patientosäkra Nya Karolinska i Stockholm är det dags att göra sin hemläxa som väljare: att engagera sig i landstingspolitiken. De folkvalda, vars namn ingen har koll på, har sammantaget i landet en budget på cirka 325 miljarder, varav 80 procent är våra skattemedel. Det verkar som om vi borde ställa lite högre krav.


Slutgnällt om priserna

Nu är det väl ändå dags att sluta gnälla på vem som får vilket pris. Eller strunta i att låtsas om att priser betyder något. De är alltid orättvisa. Antingen sitter kompisar eller antagonister i juryn.  Tittarna röstar med kortminnet eller på den som har fått mest tv-tid. Eller så instiftar vi ännu mer märkliga priser så att alla kan bli vinnare. Grattis!