Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Då tänker man: Jag ska fan aldrig mer klaga

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Stina Wollter

Det är möjligt att jag kommer att skriva en hel text för att hylla Stina Wollter framöver. Just nu är jag bara så lycklig över att hon med sin absoluta närvaro och kroppsliga acceptans gör "Let´s dance" lite mer meningsfullt, lite mer äkta. Tack för i går och ses nästa vecka, dancing queen.

Petra Mede

”Det är ju fullkomlig idioti. Det måste föräldrar få bestämma själva”, säger Petra Mede om delad föräldraförsäkring och vill att mammor ska få vara hemma mest med barnen. Jag vill i dessa diskussioner alltid påpeka att mammor och pappor faktiskt får vara hemma hur länge de vill, bara inte med betalt. Vad som är bäst för barnens papparelation, jämställdheten och äktenskapen verkar dock vara ett jämnare uttag, enligt forskningen.

Stjärt Wilders

Stjärt, eller förlåt Gert Wilders fick inte så många röster i det holländska parlamentsvalet. Det gläder mig på så många plan att han inte kommer att behöva nämnas lika ofta framöver. Tack Gert, eller jag menar Stjärt.

Det finns något ytterst banalt, ja pinsamt, i att människan inte kan värdera sina tillgångar utan jämförelser. Man (jag skriver man eftersom det är genant att tala i jagform) kommer till en by i ett av världens fattigaste länder där vattnet för ett par år sedan flödande in med El Nino och svepte med sig både grödor och hus. Människorna flydde, klättrade upp i träden och några dog. Sen kom torkan och maten fortsatte att inte växa, och så mer torka.

Man kommer till en by och ser allt det som inte finns och hur de fattigaste människorna gör sitt bästa för detta är deras liv. De försöker odla mat. De tigger till sig dagsverken hos dem som har jordlotter där något ändå växer och måste tas om hand. De letar ätbara örter på allmänningarna som hackas fint, fint och kokas över elden för att barnen ska få något i magen innan det är dags att lägga sig i skjulet med bastmattor på jordgolvet. Regeringen är fet och korrupt och på de statliga sjukhusen finns inte längre malariamediciner ens till barnen och allt smärtstillande är slut till och med för de som måste opereras, står det i tidningen.

Då står man där med mjuka fjädrande Nike Pegasus på fötterna, eftersom det är praktiskt att ha lätta gymnastikskor när man ska trampa runt i hetta och lera, medan människan som sitter framför dig, och som du tycker om för att hon är människa precis som du, minus Pegasusskorna och trivselkilona eftersom du har så lätt att ta för stora portioner, lever i ultrafattigdom på två och femtio om dagen. Då står man där och vill vara vän men är bara privilegierad och tänker att jag ska fan aldrig mer klaga.

Sen kommer man hem och klagar ändå när mikron går sönder just när frukostgröten ska kokas, lustigt nog samma dag som Kellyann Conway anklagat den för spioneri, och en snart övervunnen förkylning dunkar i tinningarna.

Det är ungefär som efter en sämre parmiddag när de som snart ska skiljas men ännu inte vet om det hugger vilt efter varandra i luften över den våriga kycklinggrytan som serveras med bulgur i stället för vitt onyttigt ris. Någon väljer att adressera krisen och ger ett råd han själv fått från en parterapeut för länge sedan. En annan försöker byta ämne, och en tredje drar en rolig ungdomshistoria men den sjuka stämningen försvinner inte förrän de sista parfymdofterna lämnat hallen och disken är torkad. Det är då man tittar på sin partner och säger att jag älskar, älskar dig och det vi har måste vårdas och vi ska aldrig mer tjafsa om fel saker, som dem. Fast sen är det sommarplanerna som inte gick ihop för riktigt så många dagar måste vi väl inte stanna hos din släkt, och alla kläder på golvet när ska du plocka upp dem?

Det kan också vara en tråkig tisdag när man vaknar och inleder sin vanliga morgonrutin sittandes på toastolen med telefonen i handen, men fastnar med blicken på sig själv i badrumsspegeln och för första gången på allvar inser vidden av åldrandets kroppsliga påfrestningar. Påsarna under ögonen. De allt djupare fårorna runt munnen och det där trötta uttrycket som inte längre går att sminka bort.

Sen hasar man in i köket, drar på morgonnyheterna och där framträder en politiker som hanterar en kris och ser mer än pensionsfärdig ut i ansiktet av all stress.

Vetskapen om att hen ändå är sex år yngre än en själv erbjuder en plötslig lindring.

Vetskapen om att stora delar av världen fokuserar på att överleva dagen utan en tanke på åldersfläckar får rodnaden att osa från hjässan.

Hans Rosling, vetenskapens superhjälte som nyligen gick bort, borde ha skrattat åt detta känslomässiga jämförelseklafs. Den som tar reda på fakta behöver vare sig förvånas eller yvas över sina privilegier utan kan i stället koncentrera sig på att förbättra livet för de som inget har.

Fast i en liten by i ett av världens fattigaste länder tänker man, i sina Nike Pegasus, att det är helt på sin plats att skämmas. Hjärnans pinsamma oförmåga att uppskatta sitt livs tillgångar utan att väga och mäta den mot andras har i vilket fall den goda bieffekten av en känslomässig käftsmäll, som i sin tur ger en brinnande vilja att förändra.