Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Cyklister – vårt mest humorbefriade släkte

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det borde vara det roligaste skådespelet. Cykelhjälmar som vajjande blomknoppar på spensliga halsar. Tajta blöjbyxor som spänner över mjuka bakar. Snabba dyra glasögon på rödfnasiga vinnäsor och de mascarasvarta ränder som rinner i vinden när damerna i dräkt febrilt trampar framåt och bortåt medan kjolarna glider upp och blottar spanxen strax under klänningsfållen.

Istället har cyklister blivit det mest humorbefriande släkte som finns. Åtminstone i storstäderna.

Det går inte att skratta på cykelbanorna längre. Att ta sig mellan punkt A och B har blivit en dödlig jakt på tid och andra trafikanter, och den som vågar knysta ett ord om sin egen rädsla eller hyfsat mänskliga behov av det vi kan kalla trevlig stämning riskerar att vakna med ett verbalt hästhuvud placerat i sängen.

VEM FAN TROR DU ATT DU ÄR? MEDTRAFIKANT ELLER?

Twitterstorm

Senast var det Socialdemokraternas Veronica Palm som twittrade hur hon ”kan åter konstatera att vita medelålders män utan hjälm men med kostym är mest fräcka och otrevliga på cykelbanan (också).”

Stormen lät inte vänta på sig. ”Du inser att den där kommentaren är både rasistisk och sexistisk va?” var vanligt förekommande liksom klassikern ”Hon har kanske inte fått bult på några månader?”.

Nej, generaliseringar är sällan av godo och de mer trafikvettiga heterogubbsen har anledning att invända. Men bortsett från det – i de lättkränktas land är cykelmännen numera de mest lättkränkta av dem alla.

Tutar man som bilist när ett myller av cyklister svärmar inte bara på cykelbanan på högersida utan mellan, bakom och framför bilen samtidigt som trafikljusen visar grönt i tio sekunder är man en miljöovänlig potentiell mördare som förtjänar ett finger uppstoppat nyllet.

Slöcyklande kärringjävel

Hojtar man som cyklist när en supersnabb cykelman (och nej, han hade ingen hjälm men en stilig kostym) utan förvarning slickar ens vänstersida i en omkörning samtidigt som cykelbanan blockeras av en grupp förvirrade japanska turister, är man en slöcyklande kärringjävel utan backspegel.

Råkar man skräckslaget brista ut i ett skrik när man som gångtrafikant råkat ta ett snedsteg på den delade piazzan och ofrivilligt fått en gratis hårfön i fläkten från en 30 000-kronorshoj, har man missförstått gatukontorets intentioner. Delat utrymme betyder endast att cykelmannen får en större publik där han svischar fram.

Häromdagen fick en god vän en fet näve i biltaket för att han inte skrapade fälgarna ännu mer i trottoarkanten för att lämna utrymme till den mötande cykelmannen. Som körde mot enkelriktat.

Skratta åt flyttbussen

Jag vet. Det är inte lätt. Städer är fyllda av vägarbeten, felparkerade bilar och cyklister är fortfarande ett diskriminerat släkte när det gäller framkomlighet. Jag fick själv bita mig i tungan och upprepa mantrat skärp mig, skärp mig när en snäll farbror sprang ikapp vid övergångsstället och påpekade att det är lag på att plinga vid omkörningar. Cykeldjävulen vilar inom oss alla.

Därför tror jag att vi måste börja se oss själva rullandes gatan fram. Le åt de färgglada funktionskläderna, skratta åt flyttbussen som tagit kaffepaus i den viktigaste cykelleden och passa på att dunka både kostymer och regnställ i ryggen för att vi trots motståndet gör staden lite renare genom att tillsammans välja bort bensindrivna fordon.

Fast de jättejättearga, cykelmännen som möjligen tar sig själva på lite för stort allvar, är kanske inte mottagliga för hejarop. Då finns det en annan lösning:

Man tar ett spelkort och sätter fast det på bakre ramen med en klädnypa så att kanten precis når ekrarna. Sedan trampar man upp farten och lyssnar leende på det smattrande ljudet av barndomens frihet och lycka. Att cykla.