Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Mannen behöver vaktas på som en tvååring

Foto: TT NYHETSBYRÅN
Skulden är kärlekens ständiga följeslagare från det ögonblick vi får ansvar för ett liv. Buffertkvinnorna måste få vila utan skuld också i sin egen sorg, få hjälp och någon gång släppa taget.Foto: Shutterstock
˝Buffertkvinnorna måste få vila utan skuld också i sin egen sorg, få hjälp och någon gång släppa taget.”Foto: Shutterstock

Socialstyrelsen skriver: Närmare en femtedel av den vuxna befolkningen ger omsorg till närstående. De omsorgsgivare som ger omfattande omsorg drabbas av konsekvenser vad gäller såväl hälsa som förvärvsarbete och livskvalitet och är därmed en utsatt grupp.

Anhörigomsorg är en avgörande del av vården av äldre. 

Det är också kärlek.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Byxorna är svåra att få på. De kanske obegripliga samtalen tolkas och besvaras inkännande

Jag skriver om kvinnorna för att de lever längre och det är dem jag oftast ser. Hon som leder sin sjuka man oändligt sakta genom kaféet. De hasande demensstegen orsakar kö i entrén, men hustruns röda hår lyser som en varningssignal. Klaga inte. Jag baxar ett liv som också är mitt.

På tåget till bokmässan träffar jag en man som under sin storhetstid ofta var gäst i morgonsoffan. Han blir glad och vill talas vid innan vi tar plats. Men sjukdomen han berättar om har påverkat balansen och när tåget rycker sig loss från bromsarna ser jag blixtsnabba händer höjas, beredda att ta emot. 

”Du kanske ska sätta dig?” Hustruns både oroliga och uppmanande blick följer minsta rörelse, vill inte lägga sig i, men vaktar som en mamma på sin tvååring vars tilltro till den egna förmågan överstiger den krassa verkligheten. 

Jag känner så väl igen den blicken. 

Den tillhör buffertkvinnorna. De förlängda armarna och benen, länken mellan oförmågan och strävan efter det som en gång var. 

I dagrummet på sjukhuset finns ännu fler. Efter livslånga förhållanden som löst upp gränsen mellan jag och du, mitt och ditt, blir buffertkvinnorna ensamma om att upprätthålla vi. Det finns också buffertmän, men jag ser dem inte när jag tittar. Kanske låser de in sig i sin omsorg, bortom andras ömkande medkänsla.

Byxorna är svåra att få på. Det ska hjälpas till vid maten. Gaffeln måste ligga i rätt vinkel i handen annars ramlar moset av. De kanske obegripliga samtalen tolkas och besvaras inkännande. Ilska dämpas. Det blev en fläck på skjortbröstet som sprider sig sakta så som åldrandet återtar förmåga efter förmåga. Ska du kanske sova nu? Du borde vara vaken. Det finns så många frågor: Var är vi? Är det här hemma?

Vi lever alla våra enda liv i nöd och lust. Ändå kryper ångesten. Ska det vara så här?

Hemma anar jag att ensamheten är värst även för de med många omkring sig.

Även om tre-kaffet fortfarande serveras med sina hembakade bullar så blir småpratet alltmer envägs. Utan småprat, dessa puttrande ordväsentligheter som söker sig fram över köksbord och framför tv-apparater, som intresserar sig och bekräftar, delar och drömmer, sinar kärlekskraften. I ensamheten växer också frustrationen, trots insikter om den vårdbehövandes utsatthet. Vi lever alla våra enda liv i nöd och lust. Ändå kryper ångesten. Ska det vara så här?

Socialstyrelsen skriver: För de allra flesta känns det bra att ge omsorg. Samtidigt kan omsorgen medföra betydande belastningar och få omfattande konsekvenser.

På samma gång finns en välbekant doft, närheten i en varm hand som omsluter den egna och en historia som fortfarande pågår, en stund av normalitet när funktionen inte krävs på mer än den förmår, ett ögonblick då allt är som det borde vara.

Skulden är kärlekens ständiga följeslagare från det ögonblick vi får ansvar för ett liv. Buffertkvinnorna måste få vila utan skuld också i sin egen sorg, få hjälp och någon gång släppa taget. 

Jag läser en fråga jag aldrig hann ställa till politikerna i valrörelsen: Majoriteten av de som får offentligt finansierad äldreomsorg är kvinnor. Samtidigt utgör kvinnor mer än 90 procent av alla som arbetar i äldreomsorgen och 70 procent av anhörigomsorgen utförs av kvinnor. Finns det en jämställdhetsaspekt på bristerna i äldreomsorgen?

Jag tror inte att jag hade fått något svar annat än att det kanske finns en sådan. 

Det finns i vilket fall kärlek och stort ansvar. Vi ser det, och vi ser er.

Astrid Lindgren fick aldrig Nobelpriset.Foto: JACOB FORSELL

 

Dubbelt förlorad Nobel-glans

Utan litteraturpriset har Nobel tappat glans inte bara i kultureliten utan också hos oss vetenskapligt halvkorkade vars enda minne av NO-lektionerna är fasan att tvingas gnida kattskinn mot ebonitstavar. Litteraturpriset kunde alla spekulera i, eller åtminstone mumla något om skandalen i att Astrid Lindgren aldrig fick ett. Snart har Svenska Akademien sumpat både snobbismen och folkligheten i sin sjaskiga krishantering. Det är farligt.

 

Dr Christine Blasey Ford vittnade i senaten för drygt en vecka sedan.Foto: WIN MCNAMEE / POOL / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

 

#metoo

Det är ett år sedan #metoo. Männen är de riktiga offren, sa Donald Trump i ett tal och gjorde sig lustig över Dr Christine Blasey Ford minnesbilder från det övergrepp hon anklagar Brett Kavanaugh för. Oavsett frågan om skuld eller förtal, där eller här, kan vi inte bara enas om respekt för offren och ett civiliserat samtal om hur våldtäktskulturen ska utplånas.

 

En flaska 60-årig The Macallan Valerio Adami såldes i veckan på auktion för 10,6 miljoner kronor – världsrekord för whisky.Foto: BONHAMS / STELLA PICTURES

 

För övrigt...

...sparar rikingar inte i aktier i lågkonjunktur utan i 1. Veteranbilar 2. Konst 3. Whisky. Min upprörda fråga: Varför har banken aldrig sagt det? Mvh, det är svårt att både köra och dricka aktiefonder. 

LÄS MER: Här hittar du fler krönikor av Jenny Strömstedt