Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Barn är jobbiga. Föräldrar orkar inte med sina barn. Hur blev det så?

Det bästa med att inte ha småbarn är att få sova. Att man i stället håller sig vaken på grund av urinträngningar, oro för gamla föräldrar och var tonåringarna befinner sig sena helgkvällar är något man håller hemligt för utmattade vänner i Grönsnorträsk.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det sämsta med stora barn är att vi sällan läser tillsammans utan varje kväll sugs in i skärmarnas gemensamma ensamhet. Det är tur att man kan låna. Småungar alltså, och böcker på bibblan. Häromveckan fick jag en alldeles nytryckt bok i händerna skriven av Charlotta Lannebo och illustrerad av Ellen Ekman för ett av de stora förlagen. Jag hittar ingen åldersanvisning men sagan verkar rikta sig till förskolebarn. 

Redan i inledningen presenteras temat. Det regnar ute och syskonen Olle och Bolles mamma klär på sig i sovrummet och säger: ”Idag ska vi inte göra någonting, bara överleva.” 

Sedan följer en socialrealistisk beskrivning av två bråkande barn och en mamma som försöker styra upp kaoset fram tills dess att hon trycker in ungarna i bilen varav lillebror somnar och storebror äntligen kan se på paddan i fred medan mamman bryter ihop över ratten. 

Utanför de snart immiga bilfönstren faller snön i skymningen.

Snipp snapp snut. Nu är sagan slut. Sov gott små illbattingar. 

Som före detta utmattad trebarnsmorsa borde jag bli glad över berättelsen från bakom insta-kulissen men lämnas med en olustig känsla i magen. Jag vill skriva om slutet, ungefär som Elsa Beskow i sagan om den lilla, lilla gumman. Men kanske ändå att mamman blev glad till slut och i vilket fall som helst var det inte barnens fel att hon blev ledsen. Den i sig välskrivna berättelsen vars syfte säkert är att skapa igenkänning i en ovanligt kämpig dag, lämnar mig dessvärre med följande budskap:

Barn är jobbiga. Föräldrar orkar inte med sina barn.

Hur blev det så?

Det är inte så att jag längtar efter förljugna berättelser om ytliga idyller. Men samtidens föräldraskap framställs allt oftare som så ensidigt betungande. Asjobbigt. Fängelseliknande. Något att överleva. Ett svep genom bloggosfären och det handlar om helger i pina med barn som biter, kastar och stökar till. Om att låtsas inte höra barn som skriker på natten för att slippa gå upp, om skräcken inför att nästa bebis ska bli en skrikunge och stulna jobbtimmar mellan amningar och sjukpass.

Vem fasiken behöver inte en paddvakt när föräldraskapet är så utmanande, och utmattande. Foto: Shutterstock

Det är inte konstigt att det blir ramaskri i kommentarfältet när bloggaren och retorikexperten Elaine Eksvärd skriver om hur hon begränsar skärmtiden hemma för att familjen ska umgås med varandra. Vem fasiken behöver inte en paddvakt när föräldraskapet är så utmanande, och utmattande.

Det kanske bara är åldern. Ser jag något nu som jag visste men omöjligen kunde värja mig mot när jag var mitt i det? Alla konstruerade krav på relationen, på livsstil, framgång och försörjning som inte lämnar kraft att stå pall för trots och tandsprickning. För första gången förstår jag Ebba Witt-Brattström, som jag så länge varit arg och besviken på för hennes problematiserande av ungas och framför allt kvinnors, förhållningssätt till föräldraskapet. Vi som bara gnäller. Vi som har tillåtit patriarkatet att marginalisera barnen i kampen för jämställdhet. Vi som låtit traditionella manliga värderingar som vikten av självförverkligande och prestationer i yrkeslivet effektivt sarga magin med föräldraskapet.

Alla känslor måste få finnas, jag har känt så mycket. Hemmafrun är inte det jag ropar efter, men vi måste rädda Olle och Bolles mamma! Ensamstående är för ensamma. Sammanboende är för ojämställda. Vardagen och längtan alltför komplex för att ge tillräckligt utrymme åt att vila i, och inför föräldraskapet.

Det är helt enkelt orimligt att det finns ett behov av sagan om mamman som trycker in de hopplösa barnen i bilen, och bryter ihop.

Dags för barnets århundrade, igen.

 

 

Kampen

Journalisten Joakim Lamotte visade i veckan förtjänstfullt hur våldtäktsärenden läggs på hög när polisen jagar grövre brottslingar. I debatten efteråt förtjänar en fakta lyftas fram. Ju mer jämställt ett land är, desto färre blir övergreppen mot barn och kvinnor. Låt kampen gå vidare.

Crowdfunding

Apropå Lamotte och Marcus Birro vill jag efter förra veckan påpeka följande: Jag är för crowdfunding. Min text handlade om hur polisen skulle hantera den som ber om cash sittande utomhus. Humorn var inte briljant, men frågan hade viss relevans. Mer än den om mina naglar. Ps Marcus. Jag jobbar för mycket för att hinna måla naglarna. Men jag bjuder gärna på ett snyggt lack, om du vill.

Idol-magi

Årets säsong av Idol är magisk tv. Framförallt har nya producenten Jon Nordling lyckats med att göra ett varmt och uppmuntrande program utan att vara mesigt. Det behövs i en medial värld där att kasta dynga är en större merit än att vara snäll.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!