Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Att fixa en perfekt julafton dagen efter pappa har dött

Foto: STOCK.ADOBE.COM

Min flyktväg är att städa eller laga mat. När arbetsschemat är omöjligt att leva upp till, sätt en deg. När föräldraskapet drunknar i otillräcklighet, slå en bearnaise från grunden. När pappor dör, fixa en perfekt julafton dagen efter.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag skulle inte vilja säga att det inte hjälper, även om det säkert är bättre att ta sig i kragen, tänka på människor i krig och vara tacksam över livet som det är. Men när de känslomässiga konsekvenserna av de praktiska omständigheterna skenar är det mildrande att låta tankarna sorteras med händerna, som den nytumlade tvätten. Ett kaos av underkläder och udda strumpor blir ordnade högar med vikta kanter och varje familjemedlems plagg för sig. Oförmågan till framåtrörelse motbevisar sig i ett prydligt förråd och mat på bordet. När sorg, prestationsångest och handlingsförlamning drabbar, gör det du kan. Torka ur kylskåpet.

Gränsen mellan arbetsterapi och självuppoffrande galenskap är hårfin

Jag antar att det är den inlärda kvinnliga motsvarigheten till att stänga in sig i verkstan, eller börja tävlingscykla. Problemet för alla är väl att det andra jobbet till slut måste göras ändå.

Gränsen mellan arbetsterapi och självuppoffrande galenskap är dessutom hårfin. Jag minns särskilt en äldre kvinnlig släkting som med tårarna rinnande brände tre bak i ugnen inför släktkalaset och ändå siktade upp mjöl till en fjärde sats medan vi andra smög runt väggarna, oförmögna att bryta manin.

I köpcentrumet 250 meter bort låg det två helgöppna bagerier men vi anade att brödet i sig var meningslöst. Poängen var bekräftelsen och behovet att knåda sig in i tillvarons mittpunkt, själva meningen kanske gömdes där mitt i den pysande degjäveln. När limpan kom ut ur ugnen, gyllenbrun med en lagom hård skorpa, kalibrerades tillvaron tillbaka till ursprungsläget och vi andades ut.

I Jonas Gardells träffande tv-serie ”De dagar som blommorna blommar” finns den outhärdliga mamman som med nylagt hår och bonade golv stumt plågar sig själv och sin familj genom kris och katastrof, allt för att upprätthålla den fasad som för länge sedan krackelerat. Det som inte talas om, finns inte. Ändå slutar hon själv livet, tystad av afasin, svävande i hemtjänstens lift framför ett vidöppet vardagsrumsfönster.

Nyårshälsningarna som rullas upp på Facebook liknar polerade cv:n från desperata jobbsökare

I dag pratar vi mer med varandra om väsentligheter och hemligheterna blir allt färre, men kvar finns ändå ett rasande behov av att putsa. Nyårshälsningarna som rullas upp på Facebook liknar polerade cv:n från desperata jobbsökare. Små och stora framgångar är nogsamt frammejslade ur vardagsmöget. I år var påfallande många kryddade med en lagom livskris, en fördjupning av personligheten som låter framgången lysa än starkare i relief. Facebookbekännelserna är säkert sanna och jag gläds med mina vänners succéer, men den personliga meningslösheten kostar fortfarande för mycket att visa upp, den som inget längre vill. Då är det bättre att gömma oförmågan i åstadkommande, som att fixa den perfekta julafton dagen efter pappa har dött.

Det är inget att moralisera över.

Ibland är doften av Ajax och kanel det enda som förmår sippra genom stumheten.

Därför rensar jag ut gamla rödbetsburkar med en tjock hinna på spadet och slänger äppelmos från 2017. En påse mandelmjöl har bäst före datum 2014. Jag antar att det var något barn som ville baka macaroner med att det aldrig blev av. Det var väl för tidskrävande och se där en existentiell fråga till att stuva in i kofferten som också ska vädras, så småningom. Istället mixar jag en grön pesto på grönsaksrester, bakar kanelknyten till mellis och kokar ihop en krämig fransk potatisgratäng till de sista skinkskivorna för att mota trycket av allt som kokar, allt det som kanske aldrig kommer att bli klart.

Snart finns det bara ett skåp kvar att rensa.

Heja Indien!

Fem miljoner Indiska kvinnor bildade i veckan en 620 kilometer lång mur i södra Indien som protest mot att konservativa krafter motsatt sig kvinnor i ett heligt tempel. Templet har tidigare varit stängt för kvinnor i ”menstruerande ålder”, vilket upphävdes av Indiens Högsta domstol eftersom religionsfriheten ska gälla alla.  2019, du börjar bra!

 

I konstens namn...?

Jane Magnussons utmärkta filmer om Ingmar Bergman lämnar många frågor om det upphöjda geniet. Bland annat reflekterar regissören och skådespelaren Stefan Larssons över mobbaren Bergman: ”Jag är så gammaldags att jag är beredd att acceptera vissa övergrepp i konstens namn.” Är inte det ett väldigt, eh, gammeldags synsätt?

 

Hej vevgenerator!

Stormen Alfrida orsakade stor förödelse och gjorde många hushåll strömlösa. Det enda goda med det onda är att min man inte längre flinar när jag vill beställa en vevgenerator att ladda mobiltelefoner med, solcellslampor samt fler vattendunkar. Ha!