Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Anja fick inte ens en enda blick av Zlatan

PRISTAGARE. Anja Mittag och Zlatan Ibrahimovic prisades som Årets forward vid Fotbollsgalan i måndags. Här intervjuas de av programledaren Rickard Olsson Foto: TV4

För stort är sällan bra. För stora skor orsakar vätskande blåsor, för stora förväntningar pyser ut i besvikelse, för stora hus kostar skjortan värma upp och för stora julbord ger paltkoma redan vid synen av den första gråbleka biten inlagd sill.

Det är också livsfarligt att bli för stor och upphöjd i sin samtid. Antingen knarkar man ihjäl sig ensam i ett badkar eller blir ett tunnelseende praktarsel, eller båda delarna.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi har inte talat klart om fotbollsgalan i måndags.

Det var en gala där alla gjorde som överenskommet men det blev visst småtokigt ändå.

Ju större någon eller något blir, desto dimmigare är uppfattningen om vad som är anständigt. Med tanke på Nilla Fischers brandtal om ojämställdheten i fotbollen hade det till exempel varit rimligt om herrlandslaget hade fått samma sorts galainbjudan av Fotbollförbundet som damlandslaget.

Tv-sända banketter är i allmänhet en sann prövning för sittfläsket eftersom de börjar med prisutdelningar långt före tv-sändningen och ingen får gå förrän kamerorna slocknar. För damerna innebar det 6-7 timmar inspärrade i finfodral och högklackat för att göra sin plikt som publik, medan herrarna hade befriats från förgalan och kunde glidtackla sig in mellan borden lagom till det kortare tv-spektaklet. Jag förstår herrarna, men inte orättvisan.

Det kostar så lite att ställa upp på det som är lagsportens själ och hjärta

Före detta superstjärnan Zlatan hade inte ens lust att sitta med vid tv-sändningen utan fick en finloge bakom scenen. Det finns kanske en rimlig förklaring till det, sjukdom, utanförskap eller dålig mage.  Dessvärre för stora människor är det de små gesterna som avgör människan, som att vid prisutdelningen av Årets forward förära sin medpristagare Anja Mittag en enda intresserad blick. Andra duos väntade välvilligt in varandra för den symboliskt viktiga dubbelentrén på scenen. Zlatan gör en Usain Bolt och löper lika omedveten om omvärlden som om platsen var Berlin 2009 med världsrekordet på hundra meter i sikte.

Ja, ja. Det är nitty, gritty. Ett fjuttigt försprång. Låt Kungen vara kung. Men det kostar så lite och ger så mycket att ställa upp på det som är lagsportens själ och hjärta, förmågan att lira ihop oavsett kön, och nivå. Åtminstone när tv-kamerorna är på.

Men det är sällan storheternas fel när de missar målet. En riktig stjärna har för länge sedan tappat greppet om vad som är normalt beteende eftersom ingen i dess omgivning längre beter sig normalt. En stjärnas entourage utgörs till 99 procent av en samling medberoende, ett vandrade kuddrum som dämpar alla tänkbara obehag redan innan det skaver. I det här fallet handlar det om Fotbollförbundet.

Stora myndigheter tappar också greppet om människan den är tänkt att betjäna. Där utgörs kuddrummet av regler och geografiskt avstånd mellan beslutsfattare och klient. Det är svårt att smälta när byråkratin drabbar ensamma människor med minnesproblem, särskilt som deras lagbrott är kärleken till katter.

I perspektiv av Whitney Houstons levnadsöde framstår Zlatans divalater som världens snällaste biverkningar av kändisskapet

91-åriga Ture Toolanen i Juoksengi blev av med alla sina besparingar eftersom Ture inte själv förstod länsstyrelsens beslut att han måste göra sig av med katterna han matade, och än mindre hade förmågan att ordna det själv. Myndigheten glodde ner i sina papper, följde reglerna och verkställde. Sedan skickade de räkningen. På 208 693 kronor.

Där rök begravningen.

I helgen streamade jag för övrigt den hjärtskärande dokumentären om Whitney Houston, en av vår tids största ikoner. I perspektiv av hennes levnadsöde framstår Zlatans divalater som världens snällaste biverkningar till kändisskapet och allt är förlåtet.

Men ändå, ett fyrfaldigt leve för medelmåttorna som fortfarande är beroende av att vara anständiga mot andra för att själva få ett drägligt liv.

 

Skolreklam

Yngsta barnet ska välja gymnasieskola och varje kväll när jag öppnar ytterdörren vadar jag genom direktreklam för olika mer eller mindre suspekta program som tydligen är godkända av Skolinspektionen. Resultat: alla gymnasier som skickar hem fyrfärgsbroschyrer hamnar på ”aldrig i livet”-listan. Framförallt om de erbjuder fler gratis datorer än behöriga lärare och bemannade lektionstimmar. 

 

Telefonhångel

Det obehagliga med livet är att det kan ta slut vilken trökig tisdag i november som helst. Som när jag cyklar hem från jobbet och en mötande budbil svänger vänster utan uppsikt eftersom chauffören hånglar med sin telefon. Jag tvärnitar in i en plantering. Chauffören kör vidare. Jag är tacksam över livet. Chauffören kan stoppa upp sin telefon på något mörkt ställe. Handskfacket till exempel.

 

Tabita!

Människa jag inte vill vara: Theresa May. 

Människa jag vill vara: Mia Skäringers Tabita. Det är lördag. Man måste unna sig!