Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Allt är crap-land, detta swish-tyckonomernas år

Genrebild diskbänk fylld med disk. Foto: Shutterstock
Raketer från ett nyårsfirande. Foto: Shutterstock.

Årets sista krönika tarvar någon slags sammanfattning och ämne av vikt. Därmed inleder jag med en fråga till mina kanske framför allt kvinnliga medmänniskor med tonårsbarn, har ni någon gång kommit hem till en diskbänk som ser ut som när ni lämnade den?

Det har inte jag. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

2018 har jag städat diskbänken en kvart om dagen, efter mig själv, för att sedan röja den 20 minuter om dagen, efter alla andra. Det ger 12 277 minuters diskbänksrealism varav 7 300 är tid jag hade kunnat lägga på annat.

Själva sammanfattningen tänkte jag annars skulle handla om orden som gått. Det mest naturliga är att inleda med begreppet code-switching, eftersom det är så himla smooth att switcha mellan langugages nu för tiden.

Återigen vänder jag mig till tonårsföräldrar med barn som mitt i en berättelse brister ut: Vad heter det på svenska nu igen? Med fasa ser föräldern ungdomen förvandlas till en språkförbistrad Dolph Lundgren, utan muskler eftersom de förtvinat framför lika många skärmtimmar Battlefield och gamla avsnitt av Vänner som det tar för talmannen att bilda regering. Där svenskan tappat mark är det alltför bekvämt att blanda in det kulturella modersmålet amerikanskan (Mamma, hur låter brittisk engelska egentligen?) och, code-switcha. 

Om vi vände ryggen mot alla som betett sig dumt skulle de ha få incitament att tillfriskna

Men det vore förmätet att förfasa sig över unga med förmågan att tala internationalistiska när ”call out-kulturen” är ett annat av 2018:s bärande teman. Enligt den urbana ordlistan handlar den kortfattat om att hålla människor ansvariga för sina uttalanden. Leva som man lär. Dess avart finns i sociala medier: Om du tycker att Sverige borde ta emot asylsökande, varför låter du dem inte flytta in hos dig?

För call out-aktivisterna räcker det inte att betala skatt och bidra till civilsamhällets insatser. Aktionen måste vara handfast, utan mellanhänder.

Du säger att du är feminist men jag såg på stories att du pratade med en person du känt i 25 år som under #meetoo anklagades för att ha tafsat andra på stjärten.

Man ska inte ta varandra på stjärten om man inte är helt säker på att den andra uppskattar handlingen. Men om vi vände ryggen mot alla som betett sig dumt skulle de ha få incitament att tillfriskna. För den som inte anser att det är rimligt att släpa moraliskt förvirrade människor till fängelsehålan och slänga bort nyckeln för all framtid, ser jag inget alternativ än ett ständigt pågående samtal.

Inget är svart. Inget är vitt. 

Fast så farligt är det ändå inte. Det är några få som driver call outandet som retorisk gnällmodell, ibland i nära samarbete med så kallade ”swishtyckonomer”. Ordet tyckonomi fanns i nyordslistan redan 2012 med betydelsen ”ett medieklimat där lättköpta poänger och överilade åsikter går före analys, källkritik och fakta”. Swishtyckonomerna bedriver sedan länge sin åsiktsverksamhet via just Swish, men också crowdfundingsidor som Patreon och det är där det stormar, eller snarare råder orkan. Den extreme alt-right tyckonomen Carl Benjamin, världsberömd som “Sargon of Akkadhar”, blev för några veckor sedan portad från verktyget efter att ha publicerat grovt rasistiska och homofoba kommentarer, vilket har fått både fans och ultraliberala yttrandefrihetsaktivister att koka av ilska. Över att han blev utslängd alltså. 

Allt är helt enkelt crap-land...

Den grundläggande konflikten tangerar alla sociala medieplattformar. Bör privata företag ta ansvar för vad deras användare publicerar för att få använda deras tjänster? Det flesta skulle säga ja, många är av motsatt åsikt och just nu känns det som om mänsklighetens räddning vore att sociala medier brann upp lika självklart som tidigare år julbocken i Gävle.

Swishtyckonomerna är redan inskrivna i 2019 års ordbok.

Då är det mindre kontroversiellt att förhålla sig till det klämkäcka uttrycket klimatpositiv. I hamburgerreklamen handlar det om att fler träd planteras än tuggor vi köttar i oss, typ, men jag har ändå svårt att mota den mer gammeldags klimatångesten från nyordlistan 2007. Trots att jag planterade sex träd på landet i höstas har jag en oroväckande känsla av att det inte kompenserar julskinkan, eller ens morgonrocken av petflaskor som yngsta ska få. Allt är helt enkelt crap-land, nyordet för ett klimatpåverkat Lappland utan snö lanserat av engelska The Sun.

Avslutningsvis vill jag lansera ytterligare ett nyord som kan få stort genomslag med tanke på hur många som verkar dela min intorkade frustration: diskbänksneurotiker.

Det är jag. 

En synnerligen god jul önskar jag er.

Barndomsdröm

Elon Musk har byggt en provtunnel där bilar ska kunna sänkas ned i smala tunnlar för att åka fort på räls under jord. Om transportmedlet blir verklighet i Los Angeles är det en barndomsdröm som går i uppfyllelse, ATT FÅ ÅKA RÖRPOST!

 

Spärrlogik

Högsta domstolen ska nu pröva om resenärer i kollektivtrafiken måste hålla koll på saldot på sin reskassa på kortet. En resenär som blippat SL-kortet med effekt att spärrarna öppnades, men som hade för lite pengar kvar, är enligt hovrätten tvungen att betala straffavgift. Enligt domen måste man själv känna till vilket belopp som finns på kortet. Jag hoppas att HD kommer till sans. Det måste vara enkelt. Antingen öppnas spärrarna, eller inte. Vem kommer ens ihåg telefonnumret till sina barn utan telefon.

 

Tack, julhjältar!

Som många med varannanveckas föräldrar jobbar jag varannan jul. I år blir jag hemma men skickar extra hälsningar till alla som i helgerna fortsätter gå till jobbet på sjukhus och vårdboenden, matbutiker och polisstationer, som kör bussar och färjor, pratar i radio och bakar bröd i vinternatten. Tack!