Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Strömstedt

90-talisterna skäms inte över att de vill ha beröm

Den här veckan har mitt sinne pendlat mellan glädje och utmattning. Jag har varit på kurs, en sådan med halvelvajuice och lunchtallrik med liten rund hållare för glaset, och lyssnat på en massa smarta människor som berättat vilka som kommer att få jobb i framtiden.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Redan i dag är kraven minst sagt detaljerade och ibland motsägelsefulla; kreativ, noggrann, lösningsorienterad, öppen för förändringar och nyfiken. Pålitlig, målorienterad, nytänkande och bra på att arbeta i grupp med minst fem års ledarerfarenhet. Dessutom gärna med dubbla examen, fyra språk och en ironman-tävling på cv:t.

Maxålder 38, efter det kan man hälsa hem i Sverige även om man ansträngt sig och bytt gabardinkostymen mot något mer ungdomligt, som en jeansbyxa från FRAME. Men även en hipp gamling blir till syvende och sist alltid mer gammal än hipp.

Och i framtiden räcker inte ens att man passar in på en beskrivning av Bamse hög på dunderhonung för att kunna försörja sig.

I framtiden blir din utbildning gammal på fem år, säger de som vet.

I framtiden måste du resa dig ur sängen varje morgon och ifrågasätta allt du någonsin trott är sant, inklusive din sexuella läggning och grisfötter på julbordet.

Utan nytänk ingen leverans av innovationer till din desperata arbetsgivare som bär runt Spotifys senaste delårsrapport under armen.


Den som inte börjar kallsvettas inför dessa krav har med största sannolikhet lärt sig förtränga de mest grundläggande mänskliga instinkterna från grottstadiet som bland annat är rädsla för förändringar och vårt behov av trygghet.

Mer troligt är att den orädda är 90-talist, eller Generation Why som omvärldsanalytikerna kallar dem. De är nämligen vinnarna.

När tidigare generationer på arbetsmarknaden förhållit sig till sitt yrkesliv som ett gäng gläfsande Golden retrievers glatt viftande på svansen åt varenda murken pinne som slängs framför dem, man vet ju aldrig om det kommer någon mer, så kan man beskriva 90-talisterna som en samling sofistikerade katter: oerhört tillgivna, energiska, nyfikna och innovativa.

Under rätt premisser. Deras premisser. Annars går de någon annanstans. Kanske chillar de en stund innan de erbjuder sin kärlek till en famn som förtjänar dem.

Utan en gnutta ironi trots att jag tillhör generation x, menar jag att 90-talistkatterna redan har revolutionerat vår syn på arbete.

De tvingar arbetsgivarna att känna tacksamhet över sina anställda.

Om relationen tidigare liknat ett könskonservativt resonemangsäktenskap där frun får ha åsikter om familjens angelägenheter men underordna sig de stora besluten samtidigt som hon plikttroget utför själva grovjobbet mot en hyfsat tunn hushållspeng, så är jämlikhet framtidens mantra. Det är en hisnande maktförskjutning för någon som anser sig stå för både kapital och risk i ett förhållande.

Den som vill anställa en 90-talskatt måste i stället gå in i ett partnerskap snarare än en auktoritär hierarki.


Om Golden retrievrarna tillbringar timme efter timme med tråkiga arbetsuppgifter för att de är lojala med chefen, måste 90-taliskatterna ha ett syfte och mening med arbetet om de ska uthärda. De skäms inte över att de vill ha beröm medan Golden retrievrarna tappar lusten i tysthet om ingen kliar dem bakom öronen.

90-talistkatterna kräver jämställdhet, mångfald och miljöansvar och förutsätter att hen får utrymme att utveckla sina egna sidoprojekt. Golden retrievrarna frågar om tjänstledigt för att plugga franska på halvfart på universitetet och får ibland nej.

Men det häpnadsväckande är inte att arbetsgivarna gör som 90-talistkatterna säger, för hur ska de annars rekrytera talangen som ska rädda deras affärer in i framtiden? Det häpnadsväckande är att ingen har ställt samma krav tidigare.

Eller som en av Spotifys eftertraktade medarbetare lär ha sagt.

"Kriget om talangen är över.

Talangen vann."

SOCIALA MEDIER ÄR INTE VERKLIGHET

■ Det går att lita på människan. Det kommer alltid en motrörelse mot galenskap och i detta fall mot de skönmålade Instagrambilder som vi alla frestas att lägga upp och som de mest populära kan göra affärer av.

I veckan tröttnande Australiensiska modellen Essena O'Neill på gapet mellan den verklighet hon beskrev på sitt populära konto, och hur hon egentligen kände. Hon raderade tusentals inlägg och ändrade texten till de andra. "En vältränad kropp är inte lycka". Sociala medier är inte det verkliga livet, heter hennes konto numera. Det är mycket lätt att förtränga.

Pengar satta i perspektiv

Nu är det jul igen. Förra året omsatte julhandeln mer än 70 miljarder kronor, det är sju miljarder mer än de förväntade kostnaderna för att ta emot 190 000 flyktingar på ett år.

Det är en, eh, hisnande siffra som stämmer till viss eftertanke. Vad är det vi egentligen har råd med?

Grattis, farsan!

Foto: Fotograf Stefan Wettainen

■ I morgon är det fars dag. Min pappa har alltid påpekat att det är en kommersiell högtid som icke bör understödjas, men det är klart att om vi kommer ihåg att ringa är det alltid roligt.

Grattis farsan, du får en Daimtårta (kanske med kladdkakebotten) eftersom du är min allra bästa pappa!