Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Zlatan har rätt att vara den han vill

”Så vem faller valet på här, vem anses ha så stor lyskraft att han utsetts till en av festivalens gästartister och huvudpersoner? Zlatan Ibrahimovic”, skriver Jennifer Wegerup.
Foto: MARIA LAURA ANTONELLI / AVALON / STELLA PICTURES/AVALON AVALON

Zlatan är Zlatan.

Kan och bör vi kräva att han är något mer?

Nej, aldrig.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Skymningen faller duvblå över Sanremo, över havet.

Staden bjuder upp till fest, den 71:a årgången av Italiens melodifestival. Trots pandemin, i ett försök att ge folk en strimma ljus, en stunds förströelse. Så vem faller valet på här, vem anses ha så stor lyskraft att han utsetts till en av festivalens gästartister och huvudpersoner? Zlatan Ibrahimovic.  

”Jag vill ge något tillbaka”, sa han på presskonferensen med alla oss journalister åtskilda bakom plexiglas-skärmar.

Så stor är Zlatan nu, även utanför fotbollsplanen.

Borde han då inte ta chansen att utnyttja sin plattform till att prata politik, propagera, påverka? Det kan man tycka. 

Zlatan tycker det inte. Han kritiserade tvärtom nyligen NBA-stjärnan LeBron James som är starkt engagerad politiskt, inte minst i frågor som rör rasdiskriminering. Men Zlatan gillar inte när folk använder sin status för att nå ut med politiska budskap, för honom är idrott och politik två skilda ting.

 ”Gör det du är bra på”, sa Ibra på sitt alltid lika raka sätt. Hans uttalanden har väckt uppmärksamhet världen över och naturligtvis tycker sig många höra skärvorna regna ner i glashuset när nu Zlatan sjunger och showar i Sanremo. 

Långt ifrån det han egentligen är bra på.

Det kan jag förstå. Däremot är jag helt på Zlatans sida när det gäller frågan om vad vi kan kräva av idrottsstjärnor, artister, skådespelare och andra så kallade kändisar. Svaret är förstås: ingenting. Jag älskar folk som brinner, gör sin röst hörd, vill göra skillnad. Men ingen kan begära det av någon. Zlatan vet att så fort han tycker något politiskt får han lika många mot sig som med sig. Han vill ha en roll bortom detta, där alla är fria att följa honom, i en roll utanför de tyckandets uppslitande konflikter som söndrar oss dagligen. 

Inte heller tycks han vilja etiketteras, stoppas i ett identitetspolitiskt fack. Jag har mött få större individualister än Zlatan. Få saker är dessutom mer rasistiska och begränsande än att anse att alla med invandrarbakgrund ska tycka likadant eller att vi aldrig kan förstå varandra bortom våra skilda erfarenheter. Det som gör oss till människor är just vår förmåga att i sätta oss in i andras känslor och liv – om vi bara vill, istället för att bygga vredens murar mellan oss. Zlatan har rätt att vara den han vill, han behöver inte representera någon eller något.

På ett större och viktigare plan finns förstås också faran i att bara vissa känslor och åsikter är godkända för våra stjärnor. När ”mer politisk musik” ibland efterlyses i kulturspalter är det underförstått att det är musik som återspeglar den för tillfället rätta värdegrunden som åsyftas. 

Den som tycker emot etablissemanget riskerar tvärtom att förlora både ära och sponsorer, åsiktsfrihet är i vår tid stundtals något skrämmande relativt. Vad många tycks glömma är att makten och värdegrunden som följer med den inte är något konstant. Samt att makthavarna alltid har vetat att utnyttja inte minst idrotten för sina egna syften.

I DDR, Sovjetunionen och hela det forna östblocket var atleterna centrala i kommunismens propaganda-apparat. 

För att inte tala om Berlin-OS 1936 där Hitler målade upp en idealbild av nazismen för världen. Märk väl att jag inte på minsta sätt jämför LeBrons engagemang med ovanstående exempel, inget vore mig mer främmande. Jag bara pekar på vikten av att kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt – och att den som inte vill bli en del av ett politiskt spel inte ska dömas för det.