Jennifer Wegerup

Vreden mot Madonna-bilderna är felriktad

Madonna i V-magazine.
Foto: Instagram
Foto: Instagram

Varför? Tänker jag när jag ser bilden på Madonnas nakna bak i nätstrumbyxor, där hon ligger utsträckt på en säng, i en slags pastisch på Marilyn Monroes dödsbädd.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

De andra Marilyn-fotona i amerikanska V Magazine är lika nedslående, med Madonna med upptryckta bröst och ett ansikte som pumpats så fullt av botox och fillers att det förlorat allt uttryck. Alla de linjer livet ristar har raderats ut, bara tomhet återstår.

Mycket av kritiken mot Madonna handlar om detta, att den 63-åriga artisten är pinsam och borde acceptera de spår åren satt samt behålla kläderna på. Kritiken borde dock inte riktas mot Madonna utan våra sjuka ideal, som inte ens kvinnan som under hela sitt liv gått sin egen väg klarar att stå emot.

Gubbrockarna kan gråsprängda gå upp på scenen med sina fårade ansikten och slitna whisky-röster och ändå hyllas. 

Men som kvinna i offentligheten är det svårare än någonsin att våga åldras filterfritt. 

Så varför Madonna faller i botox-fällan kan jag förstå, däremot inte varför hon och V Magazine väljer att gestalta henne som Marilyn Monroe. Av alla intressanta kvinnor genom historien väljer hon den som vi minns för sitt sexiga utseende och väna röst, som ett lätt villebråd för mäktiga män och tragiskt död, utan makt över sitt eget öde. 

Visst flörtade Madonna med Marilyn redan med Material Girl-videon, men det stannade där. Under 40 år har Madonna sen gång på gång omskapat sig själv i nya roller, med ny musik, provocerat och chockerat, men alltid på ett begåvat sätt.

Nu väcker Marilyn-bilderna vrede förvisso, men det är en väntad kritik, typisk för vår nymoraliska sociala medier-tid, de nya häxdomstolarna.

Nej, mitt ”varför” gäller själva intervjun, varför både tidningen och Madonna väljer att slarva bort den och låta fokus hamna fel, på bilderna. För i intervjun har vi ju henne: den mogna kvinnan som levt och har något att säga, om sina val. Nu, då och framåt. En kvinna som har något att berätta, alldeles för sällsynta i dagens medier.

Madonna pratar om artistens roll i samhället, om att våga gå utanför ramarna, tänja på gränser. Högaktuellt i dag, inte minst i debatten om gangsterrappen. Hon pratar också högintressant om cancel-kulturen, denna djupa fara för vår demokrati, våra tiders bokbål. Har vi någonsin varit så här upplysta och ända så inskränkta, så självgott blinda för allt utom de egna åsikterna, utan att inse att också vi kan komma att censureras en dag, om vi slår in på den vägen?

”Ingen får säga riktigt vad de tycker just nu av rädsla för att bli raderad”, säger Madonna i intervjun. 

Varför valde V Magazine inte att skildra henne kopplat till detta och några av vår tids brännande ämnen?

Pandemin. Rasism, islamism, terrorism. Migration. Abort. Kvinnors fri- och rättigheter världen över.

Eller miljön, en fråga där det verkligen är känsligt att ”tycka fel” och hävda annat än att apokalypsen är nära. 

”Artister finns för att störa lugnet”, säger Madonna och betonar vikten av att rubba status quo och kasta in brandfacklor i alla sammanhang där konsensus råder. 

Varför inte skildra Madonna som Greta, en ung kvinna som går sin egen väg och väcker starka känslor både hos följare och motståndare? Eller, som en vår tids skeva blinkning åt Like A Prayer, Madonna som heltäckt IS-kvinna på omslaget. 

Eller klädd i mask och full covid-skyddsdräkt hellre än nätstrumpor.

Jag kan ge en rad exempel på kvinnoroller som skulle koppla bättre till intervjun och vara mer intressanta, tankeväckande och/eller provocerande än Marilyn Monroe.

I synnerhet som Madonna själv aldrig blivit någon sexsymbol, för det har hon – dessbättre – alltid varit alldeles för stridbar.

Bilderna inifrån Madonnas nya lyxvilla för 163 miljoner

Utöver villan i Hidden Hills äger Madonna en fastighet i London, en takvåning på Manhattan och en stor gård i Bridgehampton.