Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Vi vill gå ut i krig mot corona – men kan inte

Sovjetiska soldater invaderar Polen under andra världskriget.
Foto: Wikicommons
Uteserveringarna i Sverige har varit fulla.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL
Folk bryter restriktioner i Sverige.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL

”Våra äldre släktingar blev beordrade att gå ut i krig, men allt man begär av oss är att stanna hemma. Hur svårt kan det vara?”. En retorisk fråga som hörs rätt ofta, både här i Sverige och utomlands, nu under corona-pandemin. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mitt svar blir: hur svårt som helst. Och det är i sin tur svaret på varför så många nu inte följer restriktionerna på samma sätt som i våras. 

Ja, folk är trötta på att tvätta händerna och hålla avstånd och längtar efter normalitet. Men det som tär mest på oss i längden är just det som kan verka så lätt men är så hopplöst: att inte få och kunna göra någonting. 

Även de som i våras tyckte att det var rätt skönt att slippa gå till jobbet varje dag plågas nu av rastlösheten, maktlösheten.

Inget kan vara värre än att leva månad efter månad i strid med en osynlig fiende, utan att kunna slå tillbaka, agera, försöka påverka situationen annat än genom att ta på handsprit och avboka allt roligt i livet.

Under civilisationens fernissa är vår instinkt vid akut fara att fly och/eller försvara oss. Adrenalinet rinner till, pulsen går upp, vi kommer att göra allt för att försöka överleva.

Situationen nu är en annan, utdragen över tid och det i en tidsålder där få av oss har längre tålamod än fem minuter. 

I kampen mot coronaviruset står vårdpersonal, forskare och experter i frontlinjen. Men de flesta av oss kan inget göra mer än att stanna hemma. I takt med att den första paniska rädslan skingras, hos oss som inte är i riskgrupp, bryter det ner oss, detta att inte kunna göra något.

Jag har under de dryga åtta månader som gått sen pandemins först bröt ut i Europa, då jag var på plats i Lombardiet, upplevt och sett saker som satt djupa spår, ärrat mig inombords. Ändå är jag djupt tacksam att jag i mitt arbete kunnat agera, resa till smitthärdar, rapportera, göra mitt jobb och min plikt och bidra med det jag kunnat i en historiskt svår tid, att jag kunnat agera.

I dagarna läste jag ut ”Operation tungt vatten”, om norrmännens och britternas sabotage-kamp för att hindra nazi-Tyskland från att tillverka den första atombomben. Så nära, så långt ifrån, så angeläget. De norska män som utan att tveka var beredda att dö. Motståndet. För sådan är ju människan när hon prövas; långt modigare och mer självuppoffrande än vi luras att tro i vår egoistiska vardag. 

Kvinnors öde har historiskt varit att stanna hemma när männen stridit och utan att vilja romantisera krig kan jag tänka mig få värre saker än att vara kvar och bara vänta.

Corona-viruset plågar vår värld med sjukdom, död, nyfattigdom, depression - och växande splittring och ökade folkliga protester. När vår fiende är onåbar är det lätt och logiskt att vi i stället vänder oss mot varandra. 

Till och med terrorn är lättare att uthärda, om inte annat kan vi gå ut rakryggade, trotsa rädslan, visa att vi aldrig tänker överge vår frihet, yttrandefrihet och vår brokiga, sargade, men ändå oskattbara demokrati. 

Ju längre pandemin pågår, med folk fångna i sina hem, desto mer kommer längtan efter en handling, att få ingripa och påverka, att växa. I kris vill vi ha uppgifter, inget skingrar rädslan mer än en att få ett uppdrag, en känsla av att göra skillnad. Aktivt, inte passivt som nu, då vi krymper i stället för att växa. Något att ta i beaktande för världens ledare i en djupt orolig, oviss tid.