Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Vi vägrade skriva om barn – som om det var motsatsen till passion

En kvinna med barnvagn i ett snödränkt Stockholm.
Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

”Skriv aldrig om ungar om du vill tas på allvar, det är kärring-ämnen”.

Ett råd en gång i all välmening, från en manlig kollega.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Han var inte den ende; i krogsamtalen med andra skribenter var vi unga och övermodiga alla överens om att barn, det var inget ämne för den som ville vara intellektuell, djuplodande och nyskapande. Vi rös överlägset åt en tillvaro som tycktes stå i rak motsats till allt det vi ville stå för och bevisa, för andra och oss själva, att vi erövrat. 

Osexigt var rubriken vi satte på förskolegården full med snoriga, gapiga barn, det tycktes oss som platsen där alla drömmar dör. Jag tyckte likadant, men kände ändå någonstans djupt inom mig att barn är en del av livet, med alla sina rosor och törnen, berg och dalar. Utan motstånd ingen mening, utan kamp ingen seger. 

På måndag har det gått femton år sen min första dotter föddes och en ny världsordning började. Jag var inte enbart jublande lycklig den första tiden, inte alls. Min spännande, fartfyllda, ego-bekräftande vardag byttes i ett slag mot en ensam tillvaro i hemmet där inget handlade om mig, bara att få denna pyttelilla person som jag inte kände att överleva. Telefonen var tyst, tvättmaskinen och blöjhinken fulla, jag gick längs snöiga gator med vagnen och allt var farligt; bilar, istappar som kunde ramla ner över henne från taken, allt. 

Min kropp värkte och själen var en sexfilig motorväg där tankar, minnen och känslor rusade fram dygnet runt. Jag ville få en paus, men det fanns ingen att få, jag ägde inte längre min egen tid, var inte längre huvudperson i mitt liv. Vissheten om att jag skulle vara förälder varje stund tills den dag jag dör tvingade mig att äntligen bli helt vuxen.

Sen kom kärleken. Smygande, växande, stillsamt jublande, allt starkare. Som is som smälter sakta och sen blir till en ohejdbar strömmande fors. 

När lillasyster sen kom var allt så enkelt. Jag var redan mamma, jag bara svepte upp henne i min famn och förstod att hjärtas plats är oändlig. 

Att gå i skogen med deras små händer i mina. Sitta på ett tåg i Italien och skratta oss andlösa åt en Pellefant-serie. Se dem växa, gå på stan, prata politik, lyssna på deras favoritmusik. Att bara ligga på sängen när de var små och kela och se in i deras ögon, pussa deras sammetskinder och veta att inget, inget är större än det här. 

Allt ont vill jag skydda dem från, all deras glädje är min. Därför härdar vi föräldrar ut på svintråkiga lekplatser, lider oss igenom barnkalas, dansar med Valle i skidbacken i stället för att hänga på After Ski. För att någon annan är viktigare än vi, för att vi skulle både dö och döda för våra barn. Utan att tveka, burna av den kärlek som gör att världen lever vidare. Ändå är den så mycket mindre skildrad i litteratur och konst, musik och film, än kärleken mellan man och kvinna. Som om barn vore en motsättning till passion, skapande och tänkande, som om vi inte inser att utan tyngd finns ingen flykt, utan konstraster ingen spänning. 

De vardagsgrå kärleksbojor som binder dig är nycklarna till evighetsperspektivet. 

Selma Lagerlöf skriver i sitt mästerverk ”Kejsaren av Portugallien” om den kärve torparen Jan i Skrolycka, om hur den nyfödda dottern läggs i hans motsträviga famn, och hur hans hjärta börjar slå, som det aldrig gjort förut, så att det gör ont. 

Ur smärtan skapelsen, förståelsen, ödmjukheten.

Ännu en kväll, jag skjutsar mina barn hit och dit och kånkar på matkassar. Min bild i backspegeln är vintertrött men jag vet att jag orkar för jag brinner med den klaraste av kärlekslågor, outsläcklig.