Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Vi struntar i våra gamla – det är ju sanningen

”Det är lätt att rasa och utkräva ansvar, men svårt att se sig i spegeln och erkänna att det ansvaret är vårt allas”, skriver Jennifer Wegerup.Foto: LAPRESSE / LAPRESSE/SIPA USA SIPA USA

Ingen röst ropar högre än det dåliga samvetets.

Krokodiltårar är de allra bittraste.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ja, det gör ont i oss när vi läser att hälften av alla döda hittills i covid-19 i Europa dött på äldreboenden.

Men borde vi förvånas, egentligen? Över tillståndet på många av dessa boenden, över hur utsatta våra allra äldsta är? Bristen på utbildad personal, på rätt utrustning, rätt rutiner.

Det är lätt att rasa och utkräva ansvar, men svårt att se sig i spegeln och erkänna att det ansvaret är vårt allas. 

Se och medge hur vi behandlar våra gamla. Politiker i alla färger i de flesta länder, vågar de tillstå hur de väljer att prioritera andra grupper? Nog har de gamla slitit och jobbat och betalat skatt ett helt liv. Men som väljare är ju 80-plussare osäkra kort att satsa på för politiker med framtidsvisioner. Några starka höga röster i debatten är de inte heller, där i dödens ensamma väntrum.

Alla vi som nu förfasas, hur stora hycklare är vi? Här i Sverige, i Europa, i västvärlden. Det är vi som röstar fram våra ledare och det är vi som rationaliserat bort åldrandet. I vissa länder mer än andra, inte minst i vårt eget.

Det är vi alla som väljer att sätta gamla mamma och pappa på hem – och visst, skälen är ofta goda, på papperet. Många behöver mer vård och hjälp än vi kan ge hemma. Att sköta gamla föräldrar blir också lätt en kvinnofälla, det som så mycket annat.

Nog måste vi ha rätt till våra liv, utan armod, åldrande och död i vår vardag, i våra hem? Eller?

Coronaviruset har påmint oss om att bilden av ålderdomen så som vi vill tänka oss den, med resor, fritid och barnbarn; livets alla efterrätter, det är ett vackert vykort, som är långt ifrån alla förunnat att kunna skicka. Ja, vi lever längre och bättre än någonsin, många av oss, och vissa hela vägen in i mål. Men de flesta blir förr eller senare gamla på riktigt. Då väntar för många enorm ensamhet och oerhörd utsatthet. 

Som ung sommarjobbade jag som städerska på äldreboende. Döden var en evighet bort i mitt 21-åriga sinne. Ändå slogs jag av en sorg som tog andan ur mig. Alla de som gått vilse i sinnets irrgångar. Och värre, de svaga men mentalt friska, de som inte hade något annat att vänta på än fantasilösa måltider, tv-programmen och korta pliktskyldiga besök av anhöriga. Stulna stunder, förstulna blickar på klockan.

Blöjbyten, hjälplöshet, hopplöshet. 

Nej, inte för alla, men för alldeles för många. 

Att våra äldreboenden ser ut så här och att det inte direkt blivit bättre sen den där sommaren 1993 då jag svabbade golv och skurade toaletter och svalde gråten över de gamlas tomma blickar, det vet vi alla.

Men vi blundar för det.

Enligt Socialstyrelsen dog drygt 11 000 personer på särskilda boenden perioden januari till april i år. Året före var det knappt 10 000. Influensa eller covid, döden skördar varje år sina offer bland de sköraste, men det får inga rubriker. Coronakrisen talar däremot skoningslöst högt om det vi alla vill glömma, här i vårt samhälle av cykelhjälmar och falsk trygghet; åldrandet och döden kommer vi inte undan, hur mycket vi än gömmer och glömmer de gamla och svaga på boenden där vi slipper se dem. Så djup är vår oförmåga att se vilket slags samhälle vi skapat att vi inte ens kan erkänna att döden kan vara en befriare, när inget finns att vänta mer, inget att hoppas på.

Så vi rasar, vi ser oss om i chock, verklig eller spelad, smärtsamt påminda om vår egoism och vad som till sist väntar oss alla, även post-corona.

Tyna bort, gå bort, glömmas bort.