Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Vi står i fönstren och längtar ut efter passionen, leken, åtrån

Foto: Shutterstock

Det får vara nog nu. Nog med banderoller med regnbågar, floskler och banala budskap om att allt kommer att gå bra. Slut på lögnen att det går lika fint att ses på Facetime eller Skype som i verkligheten.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det finns så många människor jag längtar efter att omfamna just nu. Som jag vill sitta till bords med, utbyta blickar med, komma nära, lägga armen om, överösa med kyssar. Ögonkast och leenden, dofter och varm hud, ett hungrigt hjärta som bultar mot mitt. 

Man kan bli tokig av saknad och längtan för mindre än så. En av coronavirusets absolut värsta effekter är avståndet, isoleringen. För mycket tid att tänka, för lite möjlighet att älska, i ordets alla betydelser. 

Här i Italien råder nedstängning och inlåsning sen två månader. Man kan lugnt konstatera att möjligheterna att ragga och bli raggad på är ytterst begränsade med alla inomhus och restauranger och barer stängda.

En manlig bekant konstaterar på telefon att han är nära bristningsgränsen. En ung kvinna har spelat in en videosnutt som snabbt spridit sig som en löpeld. Hon konstaterar frankt i den att det hon och många andra italienska kvinnor nu vill ha från männen inte är poesi och sms utan något helt annat, betydligt mer konkret, efter två månader i ofrivillig avhållsamhet. Ni förstår själva vad hon säger att hon längtar efter.

Är det inte lite futtigt att prata om kroppens lustar i en tid av lidande och död? Inte alls, snarare tvärtom. 

Vi människor är födda att begära varandra, utan våra drifter vore vi alla snart borta. Utöver sex är vi också flockdjur, vi behöver varandras närhet och ömhet.

I djupt svåra tider som de här vore det naturliga att vi var mer fysiska, inte mindre, för att söka tröst, lindring och glömska. När vi i stället tvingas hålla avstånd är det inte konstigt att kroppen går i ide och själen i moln. Porr och sexleksaker är i längden klen ersättning för verklig passion, närheten till en annan människa, dragningen, leken, åtrån.

På ena sidan av isoleringen finns de som inte haft någon alls i sin närhet under hela karantänen. På den andra finns alla de par som fått mer än nog av varandra, som stött och nött på varandra i två månader utan ett ögonblicks andrum. Det pratas redan mycket om att skilsmässorna nu kommer att öka i Italien. Tjugo procent av paren uppges gräla mer.

En ny undersökning visar att lockdown lett till att 31 procent, alltså nästan en tredjedel, har haft mindre sex under karantänen än vanligtvis. Enligt psykologen och sexologen Giorgio Quaranta är männen mer missnöjda med detta än kvinnorna. Par med barn hemma har svårt att hitta tillfällen att vara privata. Efter åtta veckor hemmavid faller också självdisciplinen i bitar och folk degar ihop på soffan i mysbyxor snarare än frestande underkläder.

En annan studie bekräftar följdriktigt farhågan om att närmast noll rörelse och mycket leda är en dålig kombination: 40 procent av italienarna har gått upp i vikt under tiden som fångar i sina hem. Många sover också sämre.

På måndag får vi börja komma ut på allvar men med hårda restriktioner kvar. Våren har börjat övergå i försommar här i Rom, vallmon vajar syndigt röd i vägkanten, kvällarna är långa och lockande. Vi står i våra fönster, i längtar ut och efter varandra.

Lindrande kyssar, läkande famnar. 

Önskan om att glömma allt vi förlorat och bara förlora oss i varandra, mellan lena lakan, här och nu, en kort välsignad stund.