Jennifer Wegerup
Som de höjda rösterna kring att vi ska sluta använda ”de” och ”dem”. Om skolan inte längre klarar att lära folk ordklasser, vad som är subjekt och objekt i en mening, borde det oroa oss. Men nej, vi låtsas som om problemet inte finns och skriver bara ”dom”, menar dom-förespråkarna. Kunskapsbristen sopad under mattan, perfekt! Att tidigare generationer, också i ett betydligt mindre kunskapsintensivt samhälle och även barn från familjer utan bokhyllor, klarat att lära sig de här sakerna, det borde kanske väcka frågor och oro. Vad har hänt om vi inte längre klarar det?
När döttrarna var mindre kunde jag inte låta bli att undra över varför de inte fick fler läxor och hur det ansågs helt normalt att många på mellanstadiet inte kunde stava ordentligt än. ”Vi är glada bara barnen vill skriva, stavningen kommer med tiden”, blev svaret. Detta i en högpresterande skola. Krav och förväntningar, hur stavar man till det nu igen?
När jag gick på Backsippans lekskola sjöng vi sexåringar oss igenom luciasången, om tunga fjät och jorden som sol förgät. Vi lärde oss den förunderliga texten och med tiden även dess betydelse. På döttrarnas förskola som små var texten utbytt: ”Då kommer någon där, jag vet nog vem det är. Santa Lucia, Santa Lucia”. Poesi versus grötrim.
Texten som generationer av barn ansetts klara att lära sig är nu för svår för dagens barn.
Absolut, språket ändras och moderniseras, så har det alltid varit. Det är en sak. Att mena att vi i dag inte klarar att lära oss saker vi alltid klarat förut är något helt annat.
Även kring körkorten diskuteras det sen några år tillbaka att för många inte klarar teoriprovet. Och självklart höjs då en och annan röst för att det borde bli lättare frågor, inte bara ändrade regler, som redan skett. Toppen! Varför överhuvudtaget lära sig stoppskyltar och annat, det är väl bara att tuta och köra.
Sämst resultat får de som gör proven på andra språk än svenska, visar statistik från 2021. Jag som bott och jobbat utomlands så mycket i mitt liv, och fortfarande gör det, tänker ofta på språkfrågan, på vår i mina ögon stundtals förödande välvilja. Inget dömer ju människor till utanförskap så som att inte ge dem språket. Inget. Språket har alltid varit nyckeln, även bland infödda, till framgång. En statusmarkör, en dörröppnare, den stora skiljelinjen mellan klasserna. Skolan skulle utplåna detta, drömmen om ett samhälle av likar där utbildning var vägen bort från misär. Jag har inte förlorat min tro på det, min tro på folks förmåga.
Få berättelser berör mig mer än historier från förr om barn på väg genom snö och vedermödor, för några timmars undervisning tillsammans med andra fattiga barn. Att få lära sig läsa och skriva, att få studera geografi och historia! Folkskolan, vägen till en ny värld.
Ännu är skolböcker skattefinansierade i Sverige, biblioteken finns där, vi kan få ta studielån, möjligheterna är större än i många länder. Men om det inte följs åt av en tro på kunskap, av ett samhälle som begär något av oss och inte bara söker enkla vägar? Hur slutar det då? Det vet vi. De som har svårast att lära går till spillo när ingen tror på deras förmåga. De som har det lätt för sig klarar sig ändå, även om vår värld som helhet utarmas, fördummas, blir fattig på den kunskap som lyfter oss. Så skriv på svarta tavlan: ”De tror på dem”.
Låt stå.
Jennifer Wegerup har skrivit krönikor i Expressen sedan 2017 då hon gjorde comeback på tidningen. Jobbar också för SVT. Bor både i Stockholm och i Rom.
Läs fler krönikor av Jennifer Wegerup här: