Jennifer Wegerup

Vi möttes på planen – sen vände hon vår värld ryggen

I veckan inleddes rättegången mot IS-kvinnan Lina Ishaq.
Foto: Photomic
Lina Ishaq när hon spelade i Astrio.
Foto: BILDER I SYD

Så overkligt det känns när ofattbara saker får ett ansikte.

Då IS-kvinnan vars söner blev soldater får ett namn.

När jag inser att vi spelat fotboll tillsammans. 

Innan hon vände ryggen åt det livet, åt vår värld.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hur tar man in obegriplig ondska? Hur klarar vi att läsa om de brott IS begick mot medmänniskor, och ändå inte förlora tron på mänskligheten?  Det var ju till synes vanliga män och kvinnor som valde att gå med i den Islamiska Staten. Som Lina Ishaq, från Halmstad, född 1972, som jag.

Jag ser hennes ansikte och namn i en artikel, hajar till. Känner jag inte igen henne? Minnet klarnar, jag har spelat fotboll både med och mot henne. Jag för IF Böljan från Falkenberg, hon med Astrio från Halmstad, fyra mil bort. Tuffa matcher, lokalderbyn. Lina Ishaq var duktig, stark, svår att ta sig förbi. Ofta spelade hon i försvaret, som jag minns det. Jag ser henne framför mig, våra närkamper, publiken, känslorna.

Men vi spelade också ihop, i samma lag, Hallandslaget, med de bästa tjejerna från regionen. Elitflicklägret, träningar, matcher. Bussresor, tidiga väckningar, bad i en insjö längs vägen, limpmackor och saft i termos, spaning i smyg på killarnas lag, på planen intill. En turnering där vi mötte Småland, Skåne och Västergötland. 

Lina Ishaq var duktig, spelade snart i Damallsvenskan. Vad hände på vägen därifrån och till Syrien? Från skolåren i Halmstad till att hon misstänks ha varit delaktig i att göra sina söner till soldater, låta en 13-åring bära vapen, posera på foton med lemlästade kroppar och lära sig döda? 

Vad skedde från hemmamatcher på Jutarums IP till att handla mat i Raqqa där avhuggna huvuden sattes upp runt torgen? Från svensk vardag till ett liv med IS, bland folk som jublade när oskyldiga sköts ner på Paris gator, knivhöggs i London, sprängdes på Bryssels flygplats eller när barn och vuxna mejades ner av IS-anhängare i kapade lastbilar, i Nice och i Stockholm.  För att inte tala om grymheterna på plats, mot kurder, yazidier samt mot fredliga muslimer: fångar som brändes levande, kvinnor som hölls som sexslavar, barn som våldtogs, massmord på oskyldiga civila, allt i en fanatisk tro på ett framtida världsherravälde.

När IS förlust var ett faktum var det i ett slag många som plötsligt ville tillbaka till den västvärld de bespottat och valt att lämna. Nästan alla säger de nu att de bara varit chaufförer eller lagat mat hela tiden i Syrien, inte förstått, inte sett något, inte hört något, inte kunna göra något. Särskilt IS-kvinnorna drar det kortet, så även Lina Ishaq. 

Men vill vi kvinnor ses som likvärdiga männen och vara med och styra världen kan vi inte ursäktas när vi begår brott, som om vi vore mindre vetande. Vi kvinnor är svagare fysiskt, ja, men annars kapabla till både egna beslut och grymma handlingar. 

Jag tar ingen ställning i det enskilda fallet, det ska domstolen göra. Det viktiga kring IS-kvinnorna generellt är den roll de spelat - och att minnas att läpparnas bekännelse är en sak. Europas säkerhetstjänster är väl medvetna om att vissa men långt ifrån alla ångrat sig, vad de än säger kan drömmar om hämnd och kalifatet leva i det dolda. Och man vet vilken risk detta kan utgöra.

Jag tittar bland mina gamla papper i en låda, hittar kallelsen till en distriktflickturnering. Ett gulnat papper, från en tid före mejl: samling och upphämtning vid Påskbergsvallen i Varberg, Ishallen i Halmstad och för oss från Falkenberg vid Storcks varuhus, nu nedlagt sen många år. 

En buss på väg, full med ett gäng tjejer med fotbollsdrömmar, världar bort från villovägen mot Syrien.


Jennifer Wegerup har skrivit krönikor i Expressen sedan 2017 då hon gjorde comeback på tidningen. Jobbar också för SVT. Bor både i Stockholm och i Rom.


Läs fler krönikor av Jennifer Wegerup: