Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Vi klarar inte ens av att ragga i verkligheten längre

”Vad ska vi då göra med den tid vi har här? Sitta framför datorn enligt ett nytt skrämmande stort antal mer eller mindre självutnämnda experter”, skriver Jennifer Wegerup.
Foto: STINA STJERNKVIST / TT NYHETSBYRÅN

Ett svindlande ögonblick, mer krävs inte.

Att se in i ett par okända ögon och falla handlöst, fritt, berusande.

Ett försvinnande kort ögonblick, mer är vi inte.

En blinkning i evigheten är vi här, sen under jord.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vitnande ben och aska, glömda minnen, slocknade drömmar och begär.

Så vad ska vi då göra med den tid vi har här? Sitta framför datorn enligt ett nytt skrämmande stort antal mer eller mindre självutnämnda experter. Likt giftsvampar vuxna ur pandemins grumliga jord talar dessa personer överallt nu i media om för oss att framtiden är online. Att jobba och göra allt hemifrån ska bli den nya melodin, även post corona. 

Låt oss då försöka minnas att folk som lever det mesta av sitt liv framför datorn för inte så länge sen ansågs som svårt ensamma personer med behov av hjälp. 

Ska vi nu alla hamna där? Och vad hände med perspektivet, vår förmåga till framåtblickande och historisk kontext? Självklart kommer vi att resa igen, träffas, ha vanliga möten, kalas hemmavid och julfester på jobbet. Om inte är vi alla förlorare och förlorade. Livet är meningslöst om vi inte fyller det med meningsfulla saker och vi människor är flockdjur, det är i möten med andra vi brinner, växer, lever. Finns det sen enstaka ensamvargar som njuter av pandemins kanske värsta effekt – isoleringen – fint. Men gör inte dem till normgivande. Tvärtom kan den sociala distansen få allvarliga effekter.

Våren väntar runt hörnet och med den rastlösheten, viljan att ses, att låta en bli två. Allt fler av mina singelvänner, frånskilda, unga, äldre, alla, känner sig mer och mer desperata. Hur ska man kunna träffa någon, i dessa tider? Nätet och tinder blir det givna svaret. Tack, men nej tack.

Alla gör som de vill och grattis till alla som får det att fungera. Men det säger mycket, och inget gott, om vår tid, att vi inte ens klarar av att ragga i verkligheten längre. Ja men det är ju så bra, man har samma intressen och egenskaper och kan lära känna varandra först! Eller hur? Eller så går du på date med den du chattat med i en vecka och det tar en halv sekund att inse att den mannen skulle jag aldrig drömma om att gå till sängs med. Är det då så avgörande? Ja. Vill folk bara ha sällskap kan de skaffa en hund. 

Vi har valt bort gamla tiders och gammalmodiga kulturers resonemangsäktenskap men söker relationer som om fritidsintressen vore något man tänder på. Och på andra sidan nätdejtandet finns förstås de som använder det som gamla tiders annonser i porrtidningar. Jag upprepar, var och får bli salig på sin fason. Men att oförmåga och ovilja att möta någon på en bar eller på jobbet nu framhålls som det naturliga är kännetecknande för en tid där vi alltmer lever i och med och genom våra sociala, i själva verket asociala, medier.

Måtte alla arbetsplatser öppna fullt ut snarast. Jag tror knappt jag fallit för en karl utanför jobbet, under alla dessa år.

Spännande fotografer med känslig blick och ännu känsligare händer och den där förföriska gåpåar-andan som får dem att klättra över stängsel och ta bilden ingen annan fick. Som sett mig i sitt fokus. 

Alla sena samtal med reporterkollegor, alla galna beslut, alla stjärnbeströdda nätter som man inte vetat hur de ska sluta. 

Att byta det mot datorn eller mobilen, att styra upp träffar i stället för att bara svepas med av strömmen och vänta på ett nytt oväntat möte när båda bara vet, på ett ögonblick, att de vill ha varandra - aldrig. 

Bakom skärmarna dör vi sakta. Så låt oss leva i verkligheten och låt oss leva fullt ut.