Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Vi måste lyssna mindre på de unga – sluta tramsa nu

Hon fyllde år i januari och det nya året inleddes alltid med resan till Skåne för släktkalas.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Frusna fält, hård snöig vind, smala vägar. Väl framme var alla där; surret av mjuk skånska, spettekakan prydd med de rödgula flaggorna, Gamla-Mormor i högsätet.

Emma Selina Hurtig, född 1903, i början av det sekel då allt hände så fort, kanske för fort.

Så mycket hon hade haft att tillföra, nu i en tid då behovet av klokhet och erfarenhet är så stort. Men då höga röster märkligt nog i stället höjs för att vi ska lyssna mer på de unga. Jag talar inte bara om Barnet, den 15-åriga flickan som fått så mycket uppmärksamhet på sistone.

Att hon lyfts fram av starka krafter är helt följdriktigt i en värld med infantilisering av debatten och med ängsliga makthavare. Trots att det vi verkligen borde är att lyssna mer på de äldre, de som vet, de som levt.

Det varnas ofta med rätta för längtan efter starka ledare, för populismens enkla lösningar. Att i nästa andetag be en hel värld ta lärdom av en 15-åring eller vilja sänka åldern för rösträtt är dock inget annat än just detta: längtan efter symbolfigurer, efter tvärsäkra uttalanden, enkla svar.

Cynisk är den som drar i marionettens trådar men också den som applåderar dansen. I synnerhet som vissa debattörer i andra frågor, som ungdomsbrottslighet, gärna hänvisar till den omogna hjärnan och ungas oförmåga till fullt vuxet tänkande och agerande. Ena stunden är barn blott barn utan ansvar för sina handlingar, i nästa kloka röster som hela världen bör lyssna till, tacksamma skuldror att lägga en tung offentlighetens börda på. Inkonsekvensen, när argument böjs efter behag.

Visst kan vi alla röras av ett lågande hjärta och nog ska vi lyssna på våra unga – i lagom mått.

Jag hör på mina barn, i kärlek och respekt, men framför allt ber jag dem att lyssna och lära.

Så som jag en gång hörde på Gamla-Mormor. Hon som hade åtta syskon och förlorade två i spanska sjukan.

Som levt genom två världskrig med det ockuperade Danmark runt knuten. Hon gifte sig med muraren Ynge och födde dottern Celdis. Gamla-Mormor tog sen två fosterbarn till sig och drev både strykeri-inrättning och spettekaksbageri. På övervåningen i hemmet bodde farmor och farfar och när de arbetade fick hon sköta min pappa och faster Lena. Vila väntade hon sig inte av livet.

Hennes armar var urstarka, hennes kärleks kraft oändlig. Lediga små stunder broderade hon och odlade sin rosenträdgård, den ljuva.

Emma Selina var med somrarna 1933 och 1947 då det var rekordhöga 38 grader varmt i Ultuna och Målilla, hon kunde pratat om perspektiv. Hon såg krigets ondska, hon lagade stuvning på kanin under de magra åren. Hon var med när Sveriges kvinnor kämpade sig till unik jämställdhet och frihet och var beredd att värna den och oss flickor, barnbarnsbarnen, in i döden.

Jag önskar att jag lyssnat ännu mer på henne, men jag har också varit ung och självupptagen, utan vuxet ansvar, allt det som med åren tynger och binder oss.

Så tog livet mig i sin famn, lät mig älska och njuta, vinna och förlora, arbeta och kämpa, sörja och lära. Det gav mig mina barn, ruskade om mig, slipade kanterna av mig, gjorde mig starkare och klokare men också allt mer medveten om allt jag inte vet. Allt som i unga år tyckes klart och enkelt blev mångfacetterat och svårt.

Det är ungdomens privilegium att tro sig ha svaren men det är de vuxnas plikt att försöka finna dem. Gamla-Mormors rosenträdgård är borta sen länge, vissnad, skövlad. Men i mitt kök har jag några av hennes väggbonader med de broderade gudsorden och ordstäven.

Alla manar de till hårt arbete, tacksamhet och, framför allt, ödmjukhet inför allt vi inte vet och förstår.