Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Vi borde fokusera på kläderna som flyger runt jorden – inte människorna

Nej, vi ska inte flyga slarvigt men framför allt bör vi inte flyga runt varor i onödan, skriver Jennifer Wegerup. Foto: SHUTTERSTOCK

Skamvrån är överfull av överflöd.

Där trängs allt i en sorglig hög.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Alla dessa kläder som jag ägnat en helg åt att rensa ut. Skor. Prylar. Skräp. Leksaker. Framför allt kläder. Mina och barnens. Jag är inte den sortens kvinna som skälver av längtan så fort jag närmar mig ett provrum, tvärtom. Och ändå, alla dessa onödiga plagg.

Till synes köpta på impuls men i grunden en del av det system som bygger på att vi försöker köpa oss lyckliga och där modeindustrin är djävulen som bär Prada. Bara oljan och kolen uppges vara större miljöförstörare.

Alla dessa kvinnor som bloggar om tygblöjor och ekologisk barnmat men har så mycket kläder åt sig och sina barn. Kläder som ofta tillverkas i andra delar av världen av fattiga människor. Inget nytt i det, men när nu alla tävlar i att ropa flygskam högst mumlar jag mellan tänderna: klädskam.

Konsumtionsskam. Transportskam.

Somligt måste importeras och exporteras. Hjulen ska rulla, välfärd skapas inte genom önsketänkande.

Men nog borde vi fokusera en aning på att tonvis med kläder, skor, matvaror, billiga leksaker och elektronik flyger jorden runt varje dag snarare än att vi människor gör det.

Bland de vackraste minnesmärkena i vårt land finns runstenarna. Resta över dem som redan för så längesen vill ut, bort, vidare. Se världen, erövra den, förstå den, njuta den.

Vad vore människan om hon inte haft denna vilja att ge sig av, kasta loss, upptäcka nya kontinenter, kulturer och andra sätt att leva? Att resa är att vidga sina vyer, att växa som människa. Flyget har gjort det möjligt för gemene man på ett sätt som saknar motstycke.

Tåget kan ta oss långt men inte över världshav och fort genom stora tidsrymder. De flesta av oss har inte en privat specialbyggd segelbåt som väntar på att föra oss dit vi vill. Det vore mig främmande att elitistiskt peka finger och hota med skampålen åt dem som vill resa långt bort, billigt och snabbt, med små pengar och knappa semesterveckor.

Nej, vi ska inte flyga slarvigt men framför allt bör vi inte flyga runt varor i onödan. Vi behöver inte äta färska hallon och kiwi i november, ha snittblommor i januari eller shoppa loss på nätet på Made in China-varor från andra sidan jorden.

Det lokala handlandet och ätandet finns, visst, men det är ännu mest en eldsjälsverksamhet.

Vi silar sugrör men sväljer hysteriskt handlande. Tar med präktig tygpåse till butikerna och fyller den med onödiga nya plagg och saker.

Min mormor och farmor hade några få vardags- och hemma-klänningar. Förkläden att skydda dem med. Några finare plagg som varierades med olika broscher, skärp eller scarfer. En kappa, en vinterrock. Morfar två kostymer, farfar likaså.

Skräddare och skomakare sydde, tillverkade, lagade. Lokala hantverkare i arbete. Hållbara plagg, hållbar livsstil.

Pannbiff på kött från nästgårds. Inlagda plommon till efterrätt på vintern, videung i en vas prydde bordet. Årstiderna kändes rikare, mer omväxlande.

För att inte tala om resandet. Att komma till andra världar på riktigt, inte som i dag när allt finns överallt fast i en sämre, mer urvattnad version.

Att resa, att färdas genom natt och dag, det vi alltid velat. Och det vi kan fortsätta att göra, om vi klarar att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Vårda vår omvärld i vardagen, den lilla världen, så att vi alla samtidigt kan få lov att fortsätta att drömma om den större, att älska och upptäcka.