Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Vår historielöshet är farlig – vi har blivit lata

Foto: MATS ANDERSSON / TT NYHETSBYRÅN

De vägar vi aldrig kör glöms bort.

Sakta faller den gamla landsvägen i glömska.

Stigen till den övergivna badplatsen växer igen. 

Längs gamla E6:an står motellen och kioskerna tysta, försänkta i glömskans sömn, trafiken har sen länge flyttat till motorvägen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En solblekt glass-skylt berättar om somrar för länge sen. Tomma gungor vid den gamla campingen, stängda dörrar i bensinmacken. Hit kommer ingen längre.

Glömda gamla vägar, glömd gammal kunskap.

Jag kör med min yngsta dotter på halländska småvägar, där minnen vaknar till liv för varje mil, där min barndom susar i var dunge. Låga hus med halmtak, vita stenkyrkor, öppna fält, havet på ena hållet, skog på det andra. 

Att färdas fritt utan mål och brådska, kanske det bästa i livet. Hon frågar, jag svarar, berättar. Om fyren i Morups Tånge, om kolera-kyrkogårdarna, om fiskare och bönder. Deras litenhet inför naturen, en evig kamp.

En kamp som allt mer faller i glömska, på samma sätt som de gamla vägarna. Det står skrämmande tydligt denna torkans och brändernas sommar. 

Längs vår väg ligger åkrarna vissnat mörkgula, bäckfårorna uttorkade. Bonden i vår släkt har slutat titta på väderleksrapporterna, stora delar av kommande års inkomst är redan borta, när regnet än kommer så är det för sent. I andra gårdar måste djur nödslaktas. Norröver härjar skogsbränderna. 

Somliga bryr sig inte, vill bara grilla och sola. Andra vill enbart plocka politiska klimatpoäng. 

Det viktigaste hörs knappt alls i debatten, det större perspektivet: hur vi på mindre än ett århundrade tycks ha glömt att det är naturen som härskar över oss, inte vi över den och att det alltid varit så. Hur vi blivit så lata och mätta, med rumpan i soffan och fjärrkontroll och mobiltelefon i hand.

Vi kör vidare och jag visar min dotter milstolparna längs vägen, berättar om missväxt och nödår, vattgröt och barkbröd. Sverige för inte alls länge sen och ändå har så mycket gammal kunskap gått förlorad. När de moderna hjälpmedlen fallerar står vi maktlösa. Om maten inte kommer till affären, hur många kan i dag jaga, fiska och sen omvandla bytet till mat? Gå en mil eller två till dagsverke, skola och handelsbod?

Om kriget kommer, hur många har ens en tillstymmelse till plan för beredskap, både mental och konkret?

Den som blickar mot framtiden måste stå med fötterna djupt i historien. En överblick många av våra ledare, oavsett politisk färg, saknat i modern tid. 

Järnvägsräls har kortsiktigt rivits bort och blivit cykelbanor, när bilismen gjorde sitt intåg. Tillfällig stiltje på världens orosfronter har lett till nedrustning.  

Trots att välfärd, fred och mat på bordet aldrig är givna ting, inte i vår del av världen heller. 

Jag berättar för min dotter om krigen mot Danmark, om hur Halland blev svenskt.

Vi stannar och plockar björnbär vid en av alla stenmurar, kanske bor huggormarnas drottning där inunder. Vi ryser av hemlig fröjd. Alla dessa stenmurar, gamla tiders staket, byggda med hårt arbete, dag ut och dag in. Det arbete som är all välfärds omistliga grund.

Vi tar en annan väg hem, åker förbi små samhällen där nästan ingen stannar. Stockholm och makten är 50 mil och världar bort.

Sista biten väljer jag en ännu mindre väg. Vindlande vacker med åldriga ortsnamn. 

På kvällen ska jag förgäves leta efter den i kartboken. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!