Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Vi är inte räddade bara för att vi får vaccinsprutor

Volontärer packar mat till behövande i Milano.
Foto: DANIEL DAL ZENNARO / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Folk köar för matpaket i Milano.
Foto: DANIEL DAL ZENNARO / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Bara vi alla vaccineras så blir allt bra! 

Ja, det kan man lätt tro om man lyssnar på tonläget här i media och i sociala medier just nu. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är förståeligt att äldre och riskgrupper jublar över att de fått sprutan. Men om jag får sticka in en eftertankens pinne i lyckohjulet så är det ju tyvärr tvärtom så att det här bara är början på krisen. 

Alla som varit rädda för att dö om de går på ICA eller möter någon på trottoaren kan börja pusta ut, men efterspelet till pandemin kan bli minst lika illa som det vi sett hittills, om inte värre. 

Vi har ju inget vaccin mot fattigdom. Ingen bot mot depression. 

Ingen kur för hopplöshet. 

Enligt arbetsförmedlingens analys riskerar vi bara i Sverige att i år få över 200.000 arbetslösa. Just nu är rekordhöga 187.000 utan jobb. 

Ta in den siffran. Alla dessa människor utan egen försörjning. Det drabbar främst dem, alla som mister sin inkomst och livsuppgift, som förlorar kollegor och sammanhang och ett ställe att gå till varje dag. De som nu måste söka hjälp för att kunna överleva och gå hemma i tom ensamhet, utan mål och mening i vardagen. Och det drabbar samhället, dem som ännu jobbar.

Under pandemin har 6289 svenska företag gått i konkurs. Så många har sett sina livsverk slås i spillror, tvingats slå igen, säga upp sin personal, stå i tomma lokaler och inse att allt är borta.

Men om dessa siffror talar vi sällan eller lite. De enda siffror som upprepas dagligen, är dödssiffrorna i covid-19. Som om inget annat fanns, som om vi – och inte minst våra ledare – inte kan ta in mer än en sak i taget.

Samtidigt växer vårdköerna och folk fortsätter att dö i cancer, hjärt- och kärlsjukdomar och olyckor. I hemmen ökar fetman och ledan i tv-sofforna, kvinnomisshandeln, barnmisshandeln, allt som sker bakom stängda dörrar. Ute i Europa, framför allt i de länder som valt lockdown, är nyfattigdomen djupare, farligare, dess konsekvenser oanade. Att se timslånga dagliga köer för matpaket i moderna välmående storstäder som Milano, det får en att inse hur illa ute vi är. Fattigdom, oro och rädsla riskerar alltid att föda våld och upplopp. De som nått desperationens rand försöker råna matbutiker, som i siclianska Palermo, eller går under, i tysthet. 

Det kommer inte att räcka med en spruta i armen för att hjälpa dem som förlorat allt i krisen. Vaccinen får ner dödstalen, framför allt bland de äldre, men all skada som gjorts, allt som rivits ner, hur löser vi det? Särskilt som ingen tydlig samlad linje finns, från världens ledare. I Italien trycker högern hårt på för att öppna mer omedelbart och ta bort fler restriktioner. Vänster-mitten manar däremot till fortsatt försiktighet och ett långsammare öppnande av landet. 

I Sverige har det, i grova drag, varit tvärtom under pandemin. Det är tydligt att covid-hanteringen runt om i världen inte följer några politiska riktlinjer, att vi som vanligt alla bara är brickor i ett maktens spel. Samt att ingen, verkligen ingen, riktigt vet vad som är den rätta vägen. Det kanske man inte heller kan begära, mitt i ett pågående skede. Men ett är säkert; även när alla fått sina sprutor är krisen inte över. Alla behöver lyfta blicken över sin egen rädslas horisont och inse det, för att kunna möta den kris vi riskerar att hamna i.