Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Värst är när finfolket ställer frågan utan att vilja höra svaret

Askome i Halland.
Foto: Anders Good/TT / TT NYHETSBYRÅN

Många människor skulle hellre ta gift än bo i Stockholm. 

Det kan vara värt att påminna om då och då.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag kör på slingriga vägar, genom ruvande trollskog och längs öppna fält, intill små kyrkor som förlorat sin makt över folket, förbi samhällen många mil och världar bort från vår huvudstad. En kvinna i solen med sin kaffekopp, några barn på cykel, andra på byns bollplan.

Landsorten skildras lätt med misär och utflyttning, EPA-traktorer, raggarbilar, öldrickande karlar i linne och en ödesmättad känsla av att allt det bästa redan ägt rum, att framtiden bor någon annanstans. Inskränktheten vi tycker oss ana är outtalad men underförstådd. 

Skulle det vara okej att framställa Rinkeby, Rosengård eller för den delen Södermalm i totala schablonbilder på det sätt Svensson med få högskolepoäng, älskad husvagn och mager plånbok ofta speglas i tv-underhållning som Ullared och Böda Camping?

Varför känner jag alltför sällan igen mig även i mycket av den seriösa bevakningen av det Sverige som inte lever i huvudstaden intill maktens centrum? Nära åtta miljoner människor bor bortom Stockholms län, i en rad skilda världar. Hur bra är vi på att identifiera oss med deras verklighet?  När gapet mellan stad och land växer är det oroande, när för många människor känner att de inte känner igen sig i makthavarnas beskrivning av deras verklighet. 

Än värre är när eliten ställer frågan ”Men hur k a n man ha sådana åsikter?” utan att verkligen vilja höra svaret. Utan någon verklig önskan att förstå varför människor tänker, röstar och lever som de gör. 

Bara en förmäten, ofta undermedveten, självbelåtenhet där ens eget sätt att leva och de egna åsikterna känns som det enda rätta. Jodå, det går att vara inskränkt även som intellektuell innanför tullarna. 

Lever man i huvudstaden och har lite pengar, kontakter och ett bra jobb är det rätt lätt att ha ett skönt och stimulerande liv. Då är det extra viktigt att inte bli hemmablind. Särskilt om man ska arbeta för folket, som politiker eller journalist, på uppdrag av väljarna, läsarna, tittarna, lyssnarna.

Att köra bil genom Halland är att passera så många platser med bara det mest nödvändiga, det du behöver för att leva och dö och inget mer. Vårdcentral och skola, pizzeria och damfrisör, närlivs och kyrkogård. 

Jag skulle aldrig kunna flytta tillbaka men förstår ändå dem som stannat kvar. Den förståelsen vill och måste jag behålla om jag ska kunna göra mitt jobb bra; ödmjukt, lyssnande, inkännande.

Vid Askome kyrka svänger jag av till höger. Himlen är duvblå, åkrarna nyplöjda och vägen ligger rak och lockande tom framför mig.