Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Varför klarar vi inte att bara vila i nuet längre?

Vem är mest lycklig, vem är mest lyckad? Vem ger sina barn det roligaste lovet och den bästa semestern med flest aktiviteter? skriver Jennifer Wegerup.
Foto: Colourbox
Det är hetsen jag vänder mig mot, vissheten om att vi inte bara vill dela med oss i glädje utan att det också för många närmast är ett tvång att uppdatera solnedgångarna med rosévinsmingel, skriver Jennifer Wegerup.
Foto: Colourbox

Så, äntligen. 

Skolan är slut, vi stämplar ut, semestern väntar.

Vardagens ständiga race tar en paus. Alltför kort, men ändå.

Så varför väljer vi allt mer att starta en ny kapplöpning, inte minst i sociala medier, under sommaren?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vem är mest lycklig, vem är mest lyckad? Vem ger sina barn det roligaste lovet och den bästa semestern med flest aktiviteter? 

Jag ligger på en filt på gräset, följer en fjärils flykt, försöker att göra ingenting och undrar när vi blev så dåliga på det. Varats olidliga lätthet har ju alltid varit en del av våra liv. Så varför klarar vi inte längre att bara vila i nuet?

Säkert är att Instagram och Facebook blir smått olidligt med sommarens intåg. Alla vill visa sina stränder, båtar, utflykter, resor. Förstår mig rätt, det är härligt att ta del av vänners och kollegors vardagsglädje hellre än politiska inlägg eller putslustiga filmklipp.

Jag har heller inga problem alls med att någon annans gräsmatta är grönare eller att de har ett sommarhus och inte jag. Tvärtom, missunnsamhet är bland de värsta synderna i min bibel. 

Det är hetsen jag vänder mig mot, vissheten om att vi inte bara vill dela med oss i glädje utan att det också för många närmast är ett tvång att uppdatera solnedgångarna med rosévinsmingel. 

Samt att det är lätt att drabbas av känslan av att alla andra har det bättre än man själv. Dels finns alla som inte har råd och möjlighet att åka på semester alls, som inte kan kosta på sig resor och utemiddagar. Alla föräldrar som inte kan betala tivolibesök och heldagar på vattenland för barnen, hur gärna de än skulle vilja.

På sommarens andra skuggsida står alla ensamma. Aldrig gör ensamheten ondare än när du förväntas umgås, ha roligt, njuta, vara en del av ett sammanhang. Jag vet själv känslan när döttrarnas pappa tar över dem och reser bort. Trots min pojkvän, mina vänner, min familj, känns det som om hela sommaren går i moln då, alla blommor vissnar, alla fåglar tystnar.

Jag går ensamma kvällspromenader och ser på grillande familjer och önskar att det regnade så jag kunde stanna inne och gå under i fred. 

Ännu värre är det för dem som aldrig har en älskad hand att hålla i ljusa långa nätter. 

Så vad vill jag ha sagt, att vi inte ska få ha roligt och visa det? Inte alls. Kanske bara att vi ska stanna upp och andas och inte sätta så hård press på oss att hinna göra så mycket och må så bra och ha en så vacker sommarfasad att visa upp. Pressen och förväntningarna stressar även familjer med resurser. Och barnen, de frågar ju sällan efter stora saker i livet, om de inte matas med dem.

Min barndoms somrars enkla lycka var att mamma och pappa, som lärare, var hemma hela loven Jag cyklade upp och ner för vår gata, i timmar. Vi spelade boll på ängen. Hörde åskan komma inrullande från havet och såg Sommarmorgon på teve. Åt jordgubbar och sov i tält med systrarna på vår lilla gräsmatta. Låg dag ut och dag in på stranden, käkade mackor med Findus snabbkräm, spelade mjuktennis och samlade snäckskatter i havet. Delade på sotiga grillkorvar och drack Loranga med sugrör. Då och då tog någon ett garanterar ofiltrerat halvtasktigt kort med vår Kodak-kamera.

En Storstrut i kiosken, bara fötter, kvarterets alla barn som var ute till sent. En himmel stor som rymden, myggbett på benen och mamma som smorde in våra solvarma små kroppar om kvällen. Pappas kvällssagor som steg mot stjärnorna. Husvagnar på gatan, grannarnas sommarsurr i natten.

Det var inget särskilt och det var allt. 

Det var sommaren, det var livet.