Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Våra nakna bröst var ett tecken på frihet

Kanske slog det över med topless-modet, kanske inte, skriver Jennifer Wegerup. Foto: COLOURBOX

Guppande vågor, gungande bröst, överallt. 

Så var det. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Förundrad försjunker jag i bleknande foton från Skrea strand de där somrarna i slutet av 1980-talet. Mina väninnor och jag i små bikinibyxor, en massa kokosolja och inget mer. Vi var skinande unga och på rätt sida tyngdlagen, visst. Men ändå. Blygdes vi inte alls? Jag minns vagt att jo, jag kunde nog lägga armarna i kors över bröstet när vissa killar kom fram och pratade. 

Med min med åren utökade kunskap om män inser jag att de måste befunnit sig i något slags gränslandskap mellan himmel och helvete, där på topless-stränderna med kvinnor som spelade volleyboll, badade och hoppade runt med brösten i vädret. 

Så, långsamt, smög sig bikini-överdelen in i modet igen och det kändes både bekvämare och snyggare. Att lämna lite till fantasin är ofta klokt, därför är jag inte heller någon stormande anhängare av små tajta ljusa badbyxor på män. 

Med åren som gått och de barn jag fött står jag så i provrummet i en smaragdgrön hel baddräkt och känner att allt har sin tid, det här blir fint. 

Några dagar senare ligger jag så på stranden, får äntligen tid att tänka till, bakom slutna semesterögon, hör havet, sommarljuden. 

Jag tänker på hur lätt det är att förledas med argument om att det är skönt för oss kvinnor om vi klär på oss mer, slipper vara objekt, granskas, kritiseras, begäras. 

Skrea strand i Falkenberg Foto: SHUTTERSTOCK

Samma slags snyggt inlindade svepskäl som användes för att kontrollera oss kvinnor när vi en gång krävde rösträtt och att få arbeta och sporta; ”Ni är inte gjorda för politiken, arbetslivet, idrotten! Vi vill er bara väl, vi vill bara skydda er från männens värld”.

Den som önskar vara påklädd på stranden, kvinna som man, har rätt att vara det. Men låt oss aldrig glömma vår historia, vår kamp för att få klä av oss. Vid förra sekelskiftet ansågs det smått skandalöst när kvinnor och män badade tillsammans och när bikinin först kom gick indignationens vågor stormhöga. 

Kanske slog det över med topless-modet, kanske inte. 

I valet mellan förbud och frihet finns ändå ingen tvekan om vad jag väljer, vad vi alltid måste välja. Det räcker att se gamla svartvita bilder på lättklädda kvinnor i Afghanistan eller leende, badklädda på Irans stränder före revolutionen, för att påminnas om det. 

Historielösheten kring kvinnors klädsel stannar ofta kring det visuella men lika viktig är rätten och möjligheten att kunna röra sig fritt. Att slippa rida damsadel, att kunna simma fort, dyka, springa, klättra över staket, vara sval och skön i hettan på stranden på samma självklara sätt som männen är det. Att flickor ska få leka lika fria och avklädda i sanden som pojkar.

Flickor ska få leka lika fria och avklädda i sanden som pojkar. Foto: COLORBOX

Den friheten växte jag upp med och den ska vara även mina döttrars, alltid. Jag kan himla med ögonen över de gamla bröstbilderna men kan samtidigt tänka att vi kanske aldrig varit mindre objektifierade än då. Avklädda, avdramatiserade, inte heliga, inte någons att skydda utan bara våra egna. Fria att njuta av våra nymornade sinnen, fria att titta på männen på stranden, flirta, leka, längta. 

Min baddräkt börjar kännas varm, jag byter om till min gamla bikini, gör mig fri även från kraven på perfektion som binder och förminskar oss. Så går jag ner till vattenbrynet, förenar mig med strömmen av promenerande. Denna catwalk av kvinnor och män med alla fel och brister obarmhärtigt blottade i små badplagg. Alla förenade i vår längtan efter värme, vila och vatten, denna korta stund på året. 

Att få klä av oss och gå fria i solen tillsammans. 

Det kan inte bli vackrare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!