Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Var är ledarna som ska föra världen ur krisen?

Stefan Löfven i Gallerian.
Foto: LÄSARBILD
Dan Eliasson på flygplatsen i Las Palmas.
Foto: KRISTOFER SANDBERG / KRISTOFER SANDBERG EXPRESSEN

Var är våra ledare, var är de som ska föra världen ut ur krisen och hålla vårt hopp uppe under tiden? Var är de som med blotta sin närvaro och sina ord kan leda och stärka oss?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ledare som kan blicka bakåt, ge oss historiska perspektiv, påminna oss om att människan gått igenom långt värre tider än det här. Kvinnor och män som samtidigt klarar att se framåt, behålla ett helhetsperspektiv, väga olika experters egenintressen mot varandra, föra oss ur krisen.

Vi ska gå vidare från det här, det kommer bättre tider.

Var finns den ledare som kan säga oss detta, med så mycket känsla, övertygelse och auktoritet att våra trötta, nötta pandemi-hjärtan fylls med hopp? Istället för den förtvivlans uppgivenhet som tagit bo inom en den senaste tiden. 

Kulmen kom, kanske, med bilderna från Washington, från stormandet av Kapitolium. Så overkligt och ändå så väntat, så oerhört allvarligt.

Men också Donald Trump och hans folk är blott barn av sin tid. Jag ser en leende anhängare som låtit sig fotas med talmannens podium i armarna. Bättre än så sammanfattar vi kanske inte vår tid. Fåfänga, egoism och sociala medier som bas för såväl politiska strider som varumärkesbyggande. Distanseringen, polariseringen, det farliga självförhärligandet. Vi och de, de goda och de onda. Ord som flyger likt pilar tills vreden – i alla läger – blivit stark nog att starta upplopp.

På hemmaplan har vi ledare som skidat och shoppat och åkt till Kanarieöarna. Jag önskar att det vore så enkelt som att det bara rörde ett politiskt läger. Men är det något som blivit sorgligt tydligt under corona-krisen är det hur världen, inte minst vår välmående del av den, saknar ledare vana vid verkligt svåra tider, oavsett politisk hemvist. 

Att vem som helst ska kunna bli statminister eller president är svindlande vackert, en grundbult i våra demokratier. Men det kräver bildade, sakkunniga och modiga rådgivare.

Det är sant att vi alla stått ovissa inför det nya hot coronaviurset inneburit under det år som gått. Ingen begär att våra politiker ska veta allt eller leva fläckfritt. Däremot att de ska klara att leda oss, framför allt i onda tider, och självklart med större egna uppoffringar än vad de kräver av oss, folket. Vad ska vi annars med ledare till?

Personer som kan agera, inte bara reagera, och som kan hålla ihop människor, hålla oss uppe. 

Invändningen att starka ledare ofta innebär auktoritärt styre är rimlig. Men där är vi ju ändå redan just nu. Också här, nära oss. Utegångsförbud, lockdowns, reseförbud, munskydds-påbud, polis och militär på gatorna. De inskränkningar som skett i människors frihet i många av våra europeiska länder det senaste året är enorma. 

Allt beslutat av ledare som kräver mer och mer uppoffringar av sina redan trötta, rädda, sörjande medborgare, men sällan utan att lova lindring och utan att inge hopp. 

Nej, det finns inga lätta lösningar eller fasta datum för när det här tar slut. Men alla som kan sin historia vet att också detta kommer att vara bakom oss, att vi kommer att gå vidare, att även efter denna vår mörka timme kommer ljuset igen. 

Det behöver folk få höra, med eftertryck. 

Ju förr desto bättre, för att orka kämpa vidare.