Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Kvinnor som mår dåligt upplevs som störande

Svea hovrätt, där dom väntar i fallet kring den våldtagna kvinnan på advokatbyrån. Foto: TT NYHETSBYRÅN

Hon var utan egen skuld, men fick kolleger och chefer att känna sig skyldiga.

En våldtagen kvinna på kontoret, en ständig påminnelse om allt som gått fel.

Hon hade blivit besvärlig, det värsta en kvinna kan bli.

Så man lät henne gå, utan saknad.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Förfaringssättet är tyvärr inte unikt – tvärtom. Vid varje vägskäl i livet finns två vägar att ta. Den enkla och den svåra. Vilken väg vi väljer säger mycket om vem vi är. Som människor, kolleger, chefer, arbetsgivare.

Ofta visar det sig också med tiden att den enkla vägen, den var egentligen den svåra. 

Att inte låta provanställningen övergå i en tillsvidareanställning för den våldtagna kvinnan kändes säkert som det lättaste valet för advokatbyrån i Stockholm, som DN berättar om.

Den manlige kollegan var borta, avskedad och funnen skyldig i tingsrätten, dömd och fängslad.

Men kvinnan, hon fanns kvar, som en svart fläck i byråns historia, omöjlig att skura bort. En sargad person, en skugga på det eleganta kontoret, en ständig sjaskig påminnelse om det som hänt.

Utan egen skuld men med sin blotta närvaro förmögen att få andra att känna sig skyldiga. 

Det finns alltid finns flera sidor av en sak, verkligheten är sällan målad i svart och vitt. Den utsatta kvinnan vittnar själv om att hon till att börja med fick mycket stöd från kollegerna. Men med tiden kom hon uppenbarligen att upplevas som en börda. Hon har mått dåligt, varit traumatiserad, tyngt på chefers och medarbetares sinnen.

Samtidigt som en tidigare kollega i tingsrätten dömts till fängelse. En djupt obekväm situation för alla arbetsplatser och ännu mer för en advokatbyrå med hög humanistisk svansföring.  

Att prata är ju en sak, att leva upp till de stora orden en annan. Det stod tydligt inte minst när metoo-debatten rasade som mest. Många arbetsgivare i diverse branscher, även i vår medievärld, kunde inte leva upp till vare sig självbilden eller den man förmedlade utåt. 

Jag är inte en av dem som vill måla med bred pensel och ser alla män som tänkbara förövare och alla kvinnor som potentiella offer. Världen är brokigare än så. Jag har sett fulla kvinnor svina och ta män på snoppen på personalfester.

Jag har avvisat några män som varit hemma hos mig om natten och alla har respekterat det, även om de inte varit direkt överlyckliga just i det ögonblicket.

Men jag har också både sett och upplevt hur besvärliga kvinnor är betydligt mindre önskvärda än svårhanterliga män. De sistnämnda ses gärna som excentriska och olyckliga och i behov av förståelse och stöd. Kvinnor som mår dåligt och visar det faller utanför ramen för förväntat behagligt beteende. De upplevs oftare och snabbare som störande, även om felet inte är deras från början. Både av män och, inte så få, andra kvinnor.

Jag har själv upplevt det, på en tidigare arbetsplats. Det slutade med att jag sa upp mig och trots att jag var en profilerad medarbetare drog många en lättnadens suck: Jag löste problemet genom att sluta, även om det nästan fick mig att gå under.

En sorgligt nött refräng, lätt igenkännlig, överallt.

På fredag faller domen i hovrätten mot mannen på advokatbyrån. Den drabbade kvinnan kräver nu också skadestånd av sin före detta arbetsgivare, som hon menar inte lever som man lär. De, likt så många. 

Det som företag som gör sig av med nerbrutna medarbetare missar är dock vilken stark tillgång denna person skulle bli när hon eller han väl rest sig ur askan. 

Ärrad, härdad, hungrig och med självupplevd förståelse för andras lidande.

Men då ska man varje dag orka se den personen i ögonen – och sig själv – i spegeln.

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!