Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Vad var åskan mot självmordsbombare?

Foto: Charlie Riedel / TT NYHETSBYRÅN/ NTB Scanpix / AP / Copyright 2019

De mörka molnen svepte in över sjön och med dem kom berättelserna.

Den första blixten slog ner i vattnet, lyste upp rummets dunkel. 

Vi hade släckt alla lampor, flera av oss var åskrädda, vi tänkte inte bjuda in blixten.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En blixt till, vi räknade, kom till tolv. Än lurade åskvädret fortfarande bortom sommargrannarnas brygga, vi väntade. Så en ny blixt, bländande stark, och sen knallen, dundrade hög. Så kom regnet, ursinnigt, vildsint. Svavellukten. Glasen i finrummets vitrinskåp skallrade. Den gamla telefonen i hallen plingade, oupphörligt. Lampan över köksbordet rörde sig i cirklar. Vi stod fängslade vid fönstret, skrämda och tjusade, små och hjälplösa inför naturkrafterna. Min gudfars röst var sträv där den steg upp ur mörkret, trollband oss alltid.

”Peter stod vid fönstret den där gången också och tittade på åskan. Han var så liten att han höll sig i elementet och det är riktigt gamla grejer det här, inget strömsäkrat. Jag satt här i soffan och såg honom och jag fick som en vision, det gick kallt inom mig. Jag skrek ´bort från elementet Peter!´. Han släppte taget och började gråta. I nästa ögonblick slog det ut som en blixt från det, hade han stått kvar hade han dött”.

Vi lyssnade och rös medan mullret utanför steg och sjönk, åskan cirklade runt sjön, släppte inte taget.

Pappa tog vid, grep våra barnahänder och förde oss till Skåne och barndomshemmet i Sösdala, en oväderskväll när alla satt samlade köket. Då kom den in genom väggen, kulblixten. Klotformad, mytomspunnen, overklig, spöklik. Den vandrade längs väggen, längs elledningarna. Alla satt som fastfrusna tills den med ett fräsande sjönk in i väggen, brände fintapeten.

På samma sätt har mina starkaste åskminnen bränt sig in i själen.

Huset där jag bodde förut, grannfrun som var åskrädd hon med. När ovädren bröt ut rusade hon ut till familjens Saab och tutade. Det var signalen åt mig att ansluta till bilens trygghet. Där satt vi som i en egen värld medan rutorna immade igen. Hennes man kom från ett oroligt hörn av världen, de två hade mötts som unga apelsinplockare. Han bara suckade och fnös åt oss. Vad var åskan mot självmordsbombare och dödsskjutningar? Vårt svar kunde bara bli att rädslan sällan är rationell, där den bor djupt inom oss.

Vi satt i vår åskbil och pratade om allt och inget. Hon var äldre, hade levt och lidit, hade två barn i livet och ett som gått förlorat, hennes förstfödde som dött i cancer som sexåring. Den där heta oväderssommaren, de där stunderna, kom vi varandra nära. Hon frågade utan att vänta sig svar: Hur är man rättvis mot syskonen när man har ett barn som ska dö? Hur skulle man kunna neka det barnet något? Hur överlever man? Kommer man någonsin över det?

Aldrig, aldrig. Och regnet grät mot rutan.

Hennes man älskade den svenska naturen, grönskan, den rika myllan, så olik hans hemlands heta hårda mark. Deras trädgård var områdets finaste. Den lilla graven på byns kyrkogård så blomstrande välskött, framälskad av ett sörjande fadershjärta och varsamma händer.

Det är många somrar sen nu. Jag står vid ett annat fönster och ser ut på ännu ett åskväder, luften har en ny kyla när det svept förbi, vinden viskar om höst. Jag ser blixtarna jaga varandra över himlen och tänker att livet är just detta: grå moln, korta ljusglimtar, stulna stunder av flammande längtan. Sen stillheten och väntan på vinter och vemod. Tyst snö över oss där i husen, över de ensamma gravarna, över allt.