Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Vad är värre än att få tillbaka friheten och förlora den igen?

Människor testas för coronaviruset i Lombardiet i Italien i förra veckan.Foto: RICH / SPLASHNEWS.COM / STELLA PICTURES / SPLASH NEWS
En tom restaurang i Milano på onsdagen.Foto: MATTEO CORNER / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Att återfå friheten och sen förlora den igen, vad kan vara värre? 

I kväll går ridån ner över Milano och Lombardiet igen. Från klockan 23 till 05 varje natt införs utegångsförbud, ett ord som för tankarna till krigstider.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det gör det också att se militärer på Milanos centralstation när jag kliver av tåget från Rom. För att inte tala om alla poliser överallt, beredda att bötfälla den som inte bär mask. Att behöva lämna sitt mobilnummer när vi är ute och äter efter att först ha fått febern tagen i dörren. Jag beställer tortellini i buljong, en typisk italiensk hösträtt. Restaurangägaren har precis hört på teve om utegångsförbudet och säger, i en ton så likgiltigt uppgiven att den skrämmer: ”Jaha, det här är slutet för mig och min personal”. 

I Italien äter man middag sent, det kommer inte att vara lönt att hålla öppet. Livet hade återvänt med sommaren och hoppet, nu stängs dörrarna på nytt.

Dödssiffrorna stiger, liksom antalet inlagda på IVA i hela landet även om siffrorna är milslångt ifrån vårens tragiska, än så länge.

Samtidigt är opinionen splittrad, både bland folket och politikerna.  Folk köar till pantbanker och för matkuponger och protesterna växer. Till skillnad mot i mars, då vi visste mindre, är många mindre rädda nu, få vill ha en ny total lockdown. Det är framtiden mot nuet, olika sorters rädsla. 

Jag läser att 60 procent av Europas befolkning är deprimerad och konstigt vore väl annat efter åtta månader i konstant kristillstånd. Död, sjukdom, sorg, nyfattigdom, arbetslöshet. Ensamhet, isolering, inga resor, ingen kultur, inga handtag, färre famntag. 

Covid-siffror som dagligen matas ut på ett sätt vi aldrig rapporterar kring cancer, bildöden och hjärtinfarkter. Samtidigt är det ofta siffror utan sammanhang. I våras testades bara 20 procent jämfört med nu, de skenande siffrorna ska sättas i relationen till det - och över 60 procent av de nu smittade är utan symtom. 

Och de inskränkningar som nu sker i många länder, i människors liv och frihet, är enorma. På stranden i somras hörde jag en drönare och hoppade till, rycktes tillbaka till Rom i våras, när polisen spanade på oss när vi var ute på jobb, begärde att få se legitimation, frågade varför vi var ute. Den känslan, så ovan för oss som fötts fria i demokratier, så djupa spår den satt inom mig.

Värst är kanske insikten, för de som trott annat, att det inte hjälpt att låsa in sig. Att trots all sanering överallt, alla munskydd, alla uppoffringar, så finns viruset kvar. Som virus brukar göra, de försvinner inte. Vi lever i en tid där vi har svårt att acceptera att trots alla våra landvinningar, all vår teknologi, står vi ännu små inför naturen. Kanske är det därför så många nu känner en sådan enorm uppgivenhet, närmast desperation; viruset var inte besegrat. Med detta kommer också insikten att även om man stänger ner igen finns det kvar när man öppnar på nytt, vi kommer att få lära oss att leva med det.

I kväll slår klockan för utegångsförbud här i Lombardiet, där Europas mardröm började, och sällan har vintermörkret känts tyngre och ljuset mer avlägset.