Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Upptäckten på bänken visar livets mening

Foto: Google street view

Han satt ensam på en bänk nere vid kanalen.

Man kunde se att han sett bra ut, innan livet och spriten märkte honom.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag sprang förbi honom på min löprunda, varje dag, längs Regent’s Canal, på väg mot parken. Mina dagars enda lediga stund, i mitt arbete som London-korrespondent för Expressen. Jag var den första unga kvinnan på posten, 26 år ung, med så mycket att visa och bevisa, för andra och mig själv och inte minst för redaktionens grabbar.

Våren kom tidigt, krokusarna färgade Regent’s park violett. Mannen på bänken tinade upp i solen, ropade när jag sprang förbi: ”Looking strong today love!”. Jag log i farten och önskade en bra dag.

Du obekante, du välbekante.

Nästa dag hojtade han och frågade vad jag hette, jag stannade och vi började prata. Dessa möten med människor. Livets främsta, kanske enda, mening.

Han hette Chris och hade jobbat i Citys finansdistrikt innan han söp bort jobb, fru, barn och hem. Den gamla vanliga historien, lika sjaskigt sorglig varje gång.

En dag satt två dryckesbröder vid hans sida och ropade småsnuskiga kommentarer när jag sprang förbi, men Chris tystade dem, jag var hans vän, okränkbar.

Han älskade Chelsea och följde lagets resultat med samma nit som han en gång följt börsen.

Jag ville skriva om honom i en krönika redan då, men blev avrådd av en klok äldre kollega: ”Det finns inget mer banalt än korrespondenter som skriver om tiggare och hemlösa, den texten är redan skriven av många före dig”.

Kollegan hade rätt och i dag, tjugo år senare, är utslagna och uteliggare vardag även i Sverige. Inget nytt att skriva hem om.

 

Chris tyckte inte heller synd om sig själv, skyllde inte sitt öde på någon annan, ville inte älta det. Hellre hörde han mig berätta om hur det var att bevaka Wimbledon, Beckhams bröllop och den senaste fredsmarschen på Nordirland.

Våren 1999. Det hade gått 25 år sen Abba vann Eurovision.

En evighet bort för mitt unga jag.

Musikalen Mamma Mia skulle snart ha premiär.

En nyhetschef gav mig i uppdrag att åka till Brighton Dome för att ta en bild på mig på scenen där Abba vunnit 1974. Min finske fotograf och jag hittade fram, med viss möda. Det var påskhelg och regnade och vi satt i bilen och åt de klassiska påskbullarna med kors på, Jesu lidande i en liten ask. Jag övertalade en vaktmästare att släppa in oss på teatern och stod sen där, på scenen. Så liten och sliten, helt oglamorös.

Två dagar senare hade Mamma Mia! premiär i London och jag var där, rapporterade, gjorde intervjuer. En försmak på en succé som tycks ändlös, där varje skenbart enkel text och melodi fångar själva livet, i all sin oförutsägbara förutsägbarhet.

Sommaren kom med Soho-bombaren, skuggor och död i nöjeskvarteren. Jag sprang under de stora trädens skugga i parken, pratade med Chris på sin bänk, jobbade och slet, lyssnade, lärde, levde.

Nu springer jag samma runda längs kanalen, tjugo vårar senare. Nya vårblommor, så oskyldiga och förväntansfulla; inget anar de om hösten och vintern.

Jag springer inte lika lätt som då, men jag springer - och minnena, de springer med mig.

Runt ett hörn, förbi husbåtarna och där är Chris bänk.

Den står tom, sen länge.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!