Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Tuta mer i trafiken – och få ut din ilska

Jennifer Wegerup uppmanar till mer tutande.Foto: Shutterstock
Att tuta eller inte tuta, det är frågan, skriver Jennifer Wegerup.

Att tuta eller inte tuta, det är frågan.

Åtminstone i trafiken här i Sverige. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Brukar du tuta när du kör bil?

Själv börjar jag mer och mer känna att bilen har en tuta av en anledning. Åren jag bott i London, Paris, Milano och nu min andra hemstad Rom, har gett mig en annan syn på tutan. Särskilt i Italien används den flitigt, ju mer desto längre söderut man kommer. Också därför att dubbelparkerande är mer regel än undantag och när ens bil är blockerad återstår bara att tuta järnet tills den skyldige kommer, ofta från ett närliggande café och med en nonchalant axelryckning: chilla, här är jag ju!

Vi svenskar tenderar ju att bara kasta dolska ilskna blickar och mumla något, gärna inombords, när folk bryter mot skrivna eller oskrivna regler. Få höjer rösten, än mindre slänger sig på tutan. Vi lider och rasar i tysthet. 

Ju mer åren går desto mer känner jag tvärtom, känslor som kommer ut, gärna med ett tut, ligger inte kvar och pyr inombords. Alltså tutar jag hårt och argt när någon kör om på insidan eller svänger plötsligt framför mig, utan att ha blinkat. 

Häromdagen på väg till närbutiken kom jag på huvudled och skulle svänga vänster. En tanta i bil från liten korsande väg struntade i att lämna företräde och körde rakt ut framför mig. Självklart förtjänade hon ett tut. Bilister som blinkar i absolut sista ögonblicket innan de ska svänga av från en större väg, får också ett markerings-tut.

Mina döttrar har sagt att jag får tuta överallt utom i våra egna kvarter. Jag försöker lyda.

En man som vinglar hit och dit medan han kör framför mig mot ett rödljus är antingen full eller ägnar sig åt livsfarligt smsande med frun/älskarinnan/välj själv alternativ. När det slår om till grönt och han sitter kvar med nedböjt huvud förstår jag att det är telefon-alternativet. Han får ett rejält tut för att påminna honom om att han är ute i trafiken, inte hemma på sängkanten. 

Låter jag som en argbigga vid ratten? Inte alls. Jag tutar mjukt och kort på små fåglar på vägen. Jag släpper fint förbi folk vid övergångsställen och tutar bara lite glatt om det är söta killar som går över. Det sistnämnda gör jag dock mest i Rom, vardagsflirtandet har tyvärr gått förlorat i Sverige, bäst att ligga lågt. Jag själv däremot tar inte illa upp för flört-tut och visslingar, livet är för kort för att inte kunna bjuda på ett leende.

Tutorna är också på många ställen ett sätt att prata i trafiken. 

I Neapel ekar de i gränder och prång, på gator så trånga att man måste varna mötande, i gyttret av folk, barn, hundar och vespor. Ett ständigt pågående samtal i en trafik-rytm som få utom de insatta kan följa med. Ett evigt givande och tagande för att överhuvudtaget komma fram och där tutan bidrar till att skapa ordning i kaos, paradoxalt nog.

Så tuta på där ute, hellre än att köra för aggressivt, gasa och köra om någon som gjort er sura, ge folk fingret eller svära när ni blir frustrerade. Ett litet tryck på tutan bara och spänningen lättar.

Så, nu är texten slut. Tut tut.