Jennifer Wegerup
Eller, så säger man som mina italienska mer konspiratoriska vänner, när jag berättar om Swedengate: ”Det finns många som har intresse av att flytta fokus från Nato-frågan och alla era skjutningar och problem”.
Att Sverige och vi svenskar inte skulle vara givmilda är ju egentligen inte ens värt att diskutera på en seriös nivå, med tanke på decennier av odiskutabelt generös migrations- och biståndspolitik. Vi har verkligen mättat, och mättar, många människor. Rätt tycker vissa, fel tycker andra.
Jag väljer att vara helt neutral och fokusera på andra aspekter, det finns ju så många. Som vad som hänt om en Svensson skrivit att han varit hemma hos en familj som bjudit på säg libanesisk mat (ett av mina favoritkök för övrigt). Om han meddelat att det smakade konstigt och att allt var så annorlunda. Himmel, öppna dig för den rasistdebatten!
En annan aspekt är att de mest fördomsfulla ofta är de omedvetet självgoda, de som tror sig skildra världen välvilligt. Se bara på svenska filmer, allt för många är paradexempel på frossande i schabloner: de stela, tysta, trista svenskarna och de härliga bullriga invandrarfamiljerna med en småtokig farsa och ständigt puttrande grytor på spisen. Snacka om att dela in människor i grupper.
Varje sådan här pseudo-debatt bara fjärmar oss från varandra, om vi hoppar på det tåget. Själv ser jag hellre varje människa, varje familj. Mina döttrar äter middag hemma hos alla slags familjer och deras vänner äter ofta här, det är bara att slänga i lite mer pasta i grytan, dra fram en stol till och njuta, fånga dessa små stunder.
Men hur var det när jag var liten och tonåring, på 1970- och 1980-talet? Min kompis Ulles mamma gjorde underbar köttfärssås, grannfrun Ann-Sofie de bästa våfflorna, Hilles mamma havrekakor att dö för. Överhuvudtaget var ju fikat ofta viktigare än maten och det har fortfarande en central roll i svenska hem. Som journalist har jag blivit bjuden på så mycket kaffe och kakor ute på jobb, mött så mycket hjärtevärme och fikabröd, bakom stillsam tystlåtenhet och enkla gester.
Hemma hos några få kompisar fick man inte äta med dem alltid, visst. Några familjer levde på konserver i slutet av månaden, någon hade trasiga familjeförhållanden. Med dem åt vi oftare hemma hos oss: falukorv i ugn, sjömansbiff, isterband och på helgerna burk-persikor eller nyponsoppa. Grädden en ö, biskvierna båtar i sötmans hav. Pappa och mamma jobbade båda, stå och göra storkok åt mig och systrarna fanns det varken tid, ork eller pengar till. Minns även detta; svenska kvinnor har jobbat i generationer, de har inte stått i köket. Kvinnor fria att ha egna jobb, liv och roller bortom mamma och fru – samt att bidra till välfärden. Den välfärd som gav oss vår snälla Tant Flour och vår tålmodiga Ugglefröken, för dem i klassen som inte kunde läsa ordentligt. Två av alla saker vi tog för givna i min barndom. Liksom att vi bastade med killarna och att jag som tjej kunde cykla hem ensam sent om natten, fullständigt orädd.
På teve var det en underlig blandning av DDR-barnprogram, Anslagstavlan och Fräcka Fredag. Husen på vår gata var grå, först 1982 fick vi lov att måla dem. Vi fick alltid höra att man inte skulle tro att man var något men också att vi bodde i världens mest fria, trygga och jämställda land.
Och jodå, blodpuddingen gick faktiskt ner, bara vi stekte den hårt och hade på mycket lingonsylt.
Jennifer Wegerup har skrivit krönikor i Expressen sedan 2017 då hon gjorde comeback på tidningen. Jobbar också för SVT. Bor både i Stockholm och i Rom.
Läs fler krönikor av Jennifer Wegerup här: