Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Total gränslöshet är inte förbehållet någon

Kenza Zoutien Subosics bild på Instagram skapade diskussion. Foto: Instagram
Ebba Busch Thor publicerade sitt inlägg under den globala kampanjen World Breastfeeding Week. Hon visade sitt stöd för andra mammor efter att influencern Kenza Zouiten Subosic mötts av kritik och kränkande kommentarer. Foto: Instagram / Skärmdump

Jag stod inklämd på flygplanstoaletten med brösten ute, svetten rinnande och pumpen framme. Utanför växte toa-kön medan jag kämpade för att mjölka ur det värsta och tänkte att ”det här om något borde ge inträde i 10.000-metersklubben”.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En av alla de amningshistorier vi kvinnor bär med oss genom livet. Historier att le eller rysa åt och sen, när döttrarna nu är större, känna vemod över. Den där känslan av den lilla personen som ligger vid ditt bröst, blundar, spretar med de små fingrarna, gör små ljud av belåtenhet när hon får mat och närhet. Att bära och nära ett barn, vad kan vara vackrare? Och samtidigt, eftersom inget viktigt i livet kommer gratis, är amningen också så krävande. Nattpassen, bundenheten, tröttheten. Och, för min del även det jobbiga i att ibland behöva amma offentligt. För jo, vi är också många som helst sköter amningen så privat det går.

Nöden har ingen lag, ett spädbarn måste få äta när det är hungrigt, det är en självklarhet som egentligen inte behöver upprepas. Men dessa dagar, under den internationella amningsveckan, har debatten kring am-skam flammat upp, som väntat. Jag kan ibland önska att lika mycket energi lades på de djupare sidorna av moderskapet, både de intellektuella och emotionella.

Men, å andra sidan, även de största av ledare och tänkare har en gång vilat vid sin moders barm och vår fascination för bröst tycks evig.

Som så ofta i vår samtid, och inte minst i vår svenska debatt, finns dock få nyanser i diskussionen om offentlig amning. Visst finns det både gamla sura stötar och unga omogna personer som bara bör hålla tyst om de stör sig på kvinnor som ger sina barn bröstet på allmän plats.

Men jag vänder mig också mot dem som hävdar att alla som inte är fullkomligt avslappnade med att visa sina bröst eller att se andras, är pryda samt inskränkta kvinnohatare.

En väninna lät alltid båda brösten hänga fritt och läckande vid alla bjudningar, ”han ska ändå snart byta tutte”. Många, även bland oss kvinnor, blev obekväma. Man kan mata sitt barn och ändå visa hänsyn vid ett middagsbord.

Jag har manliga fina jämställda vänner som blir generade när brösten kommer fram. Det innebär inte att de inte ska acceptera amningen. Men att de känner så gör dem inte per automatik till mansgrisar.

Jag försökte själv alltid amma diskret, med en sjal över brösten och helst enskilt. Att sitta på ett fik eller i en affär med en skrikande övertrött bebis som släpper taget om bröstet medan mjölken flödar och alla stirrar – det var en situation jag undvek, bräckligt skör som man är den där trevande tiden första mamma-tiden. En kvinna i vår grupp på BVC tyckte att jag var löjlig; ”det finns inget vackrare och naturligare”. En annan förstod mig däremot precis.

Och då en bekants fyraårige son rusade in till vårt lunchbord på en restaurang, ropade ”mamma, jag vill tutta!”, själv knäppte upp hennes blus och sög sig fast, då fanns det inget vackert och naturligt i det. För i motsats till ett utsvultet spädbarn behövde den här gossen inte amma offentligt längre, han tog bara en drink före sina köttbullar.

Total gränslöshet är inte förbehållet någon, respekt måste vara ömsesidig. En smula nyans och distans i debatten lär vara det bästa sättet att mötas av mer förståelse. Och för kvinnor som likt mig, då det begav sig, helst inte vill blotta sig offentligt efterlyser jag fler fräscha amningsrum och större förståelse.