Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Tjejerna var begåvade men kördes om av segervissa män

”Genom åren har jag stött på beteendet alltför ofta”, skriver Jennifer Wegerup.Foto: Colourbox

Hon pratade högt och mest av alla vid bordet, gestikulerade yvigt och drack som en hel karl. 

Ja, ni vet, det där talesättet, ett av otaliga som speglar vår syn på könsbundna beteenden.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hon var reporter och vi satt vi på en engelsk pub, en grupp utsända kollegor från olika svenska medier.

Jag var ovanligt tyst, bara njöt av hennes dominanta svada, ända tills en annan kvinnlig journalist väste: 

”Åh, vad hon alltid ska prata och hålla på”. 

Samma kvinna hade nyss suttit leende och småskrattande, när manliga reportrar skrävlat, skämtat och skränat. Hon hade lyssnat hellre än pratat, denna grundbult i förväntat feminint uppträdande. Att höra på en annan kvinna hade hon dock ingen lust med. 

Genom åren har jag stött på beteendet alltför ofta. 

Nu på söndag ska Internationella kvinnodagen firas eller möjligen begråtas, för att den alls behövs. Och jag tänker som så ofta att det är de små, närmast osynliga tingen och mönstren som bevarar strukturer oftare än de stora frågorna. Visst finns de större där med: politik, religion, kultur – vad formar oss och vad föds vi till?

Men för varje år som gått i mitt liv som kvinna tycks tystnaden och viljan att vara behaglig, oviljan mot att ta plats och vara obekväm, allra mest vara det som håller kvar oss i ojämställdhet. Jag älskar män, jag älskar att vara kvinna. Min ungdoms vanföreställning att jag måste bete mig enligt traditionella manliga mönster för att nå någonstans har erfarenhetens vindar blåst bort.

Men alla kvinnliga begåvningar jag sett slösas bort finns kvar inom mig, som mina gamla bokmärken i barndomens album. Vackra men menlösa. 

De behagfulla tjejerna som sökte och fick killarnas uppskattning, bara för att sen bli omkörda i innerfil med segervissa tut av män på väg uppåt, framåt.

”Vad är det för fel på att vara snygg eller på att inte vilja prata och ta plats?” är en klassisk motfråga.

Inget fel alls. Så länge man minns att undfallande skönhet förgår, livfullhet och kunskap består - samt ökar med åren. 

Problemen med kvinnor som glatt spelar andrafiol ligger ju inte heller på individnivå utan i cementerandet av att män styr världen och kvinnor pryder den.

Om jag hade fått ett mynt för varje gång jag bett kvinnor att ställa upp i enkäter och intervjuer och fått nej vore jag rik. Män svarar ”javisst” med helt annan frekvens. Värst är svaret: ”Fråga min man istället!”.

Detta dåliga självförtroende, denna ovilja att ta plats. Inte hos alla men fortfarande hos för många. 

På en fest för tiotalet år sen ordnades det frågesport. När grabbarna och jag hade olika svar på en fråga sa samtliga andra tjejer i laget: ”Killarna har nog rätt”. 

Det hade de inte, vårt lag förlorade. I köket blandade jag en snabb stark drink för att inte krevera.

I minnet finns också en tidigare manlig chef, vi var på en gala, han var berusad, grälsjuk, anklagande: 

”Du är ju väldigt tävlingsinriktad”.

Jag svarade att det var han väl glad för, annars hade jag knappast klarat mig så väl som utsänd på jobb i monumentala macho-sammanhang.

Länge dröjde hans ord kvar inom mig, vetskapen om att han aldrig skulle sagt så till en manlig kollega. Där ses tävlingsinstinkten som självklar. Ett lejon att beundra, något helt annat än en påstridig jobbig jäkla brud.

På Kvinnodagen är jag bjuden på middag av mannen som alltid lyssnar på mig, likt jag på honom. Jag ska bära finklänning och jag ska be honom skåla med mig för det som är min version av jämställdhet.

En man får gärna vara min kung, så länge jag aldrig blir hans undersåte utan hans jämnbördiga drottning.

Sida vid sida genom livet.