Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Tänk att få skjuta tjuren Ferdinand och avskaffa lucia

Foto: TT NYHETSBYRÅN
Foto: DISNEY

Den årliga debatten mot svenska traditioner är lika förväntad som överdriven, men lika förutsägbara är debattinläggen från dem som unnar sig att hånle von oben åt de inskränkta dalahäst-kramarna, skriver Jennifer Wegerup.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Tänk att få skjuta tjuren Ferdinand.

Låta Pluto sätta på Musse.

Göra Askungen till transa.

Låta julvärden bära tomteröd burka och ha 

ett stort dildo-ljus att tända klockan tre på julafton.

Att få gå loss på den där småborgerliga svenniga

julteven! Steka Kalle Ankas julafton och hånle när

folket rasar. Avskaffa lucia och förbjuda julskinka.

Ja, tänk. Eller så tänker man ett varv till.

Visst är den årliga debatten om hoten mot lucia, Ferdinand och svenska traditioner lika förväntad som överdriven. Men lika förutsägbara är debattinläggen från dem som unnar sig att hånle von oben åt de inskränkta dalahäst-kramarna.

Den debattör som vill leva upp till sin intellektuella självbild borde möjligen inse att det inte är det minsta oväntat och fräckt att racka ner på traditioner, överdriva folks oro eller rentav dra större politiska växlar på den och genast greppa burken med brunfärg och ta fram den breda penseln.

Det är ungefär lika överraskande och nyskapande som den stora blå snoppen som målades på en husfasad i Stockholm. Visst, en jättepick får rubriker. Men det kan knappast vara ett huvudändamål för en konstnär med minsta självaktning och ambitioner. 

En verklig artist och debattör är den som kan få uppmärksamhet och uppskattning utan att välja den lättaste vägen, den väg som kan tyckas kontroversiell men i själva verket är lika omvälvande som en tallrik risgrynsgröt.

Visst är provokation och gränsöverskridande, ifrågasättandet av normer, en del av kulturens uppdrag. Men när det blir ett slentrianmässigt självändamål gör man självmål. 

En krönika där Svensson-tomtandet avfärdas är lika klichéartad som en musikvideo med lättklädda kvinnor. 

Jag kan inte ens förundras länge, bara gäspa, åt de återkommande texterna där det nästan tycks gå för skribenten när han eller hon ännu en gång fastslår att tomten minsann är en multi kulti-hybrid och att lucia faktiskt var italienska och att det inte finns någon svensk kultur. 

Ett argumenterande på en högstadieuppsats nivå. 

Självfallet är svensk kultur och alla våra traditioner och högtider ett svårdefinierbart hopkok av influenser från olika länder, tidsperioder, religioner och seder. 

Detta gäller dock alla kulturer, inte bara den svenska.

Det är svårt att inte förundras över dem som slåss för alla hitflyttades rätt till sina traditioner men samtidigt älskar att smiska upp medelsvensson med julgranens tyska ursprung.

Jag har inga som helst problem med att nyanlända firar sina högtider, ju mer fest i livet desto bättre. Däremot ser jag gärna mer konsekvens hos dem som hyllar det exotiska men fnyser åt majoriteten.

Om gemene man upplever Kalle Anka som en svensk jultradition betyder det ingenting att han föddes på ett amerikanskt ritbord lika lite som om julbordets köttbullar har turkiska anor.

Vi har alla, oavsett ursprung, behov av traditioner och ritualer som vi upplever som våra. 

Den som är trygg i sin värld blir också mer benägen att öppna famnar och dörrar för andra och välkomna de nya influenser som gör att vi själva och vår kultur är stadda i ständig kittlande förändring.

Min italienske vän växte upp i skräck för Santa lucia. Över hans säng i mormoderns gästrum i en liten bergsby i Abruzzerna hängde en tavla. Där stod lucia med tomma ögonhålor och sina utstuckna ögon på ett fat. Det var hans lucia. Han älskar hur vi i Sverige förvandlat henne, gjort henne till vår och låtit ljuset skingra rädslan och jaga bort mörkret.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!