Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Talet om tvång på vaccin är inte så lite skrämmande

Om det ändå funnes ett vaccin mot livet, denna obotliga sjukdom med bara ett slut, skriver Jennifer Wegerup.Foto: SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK

Det är farligt att leva, man kan dö.

Om det ändå funnes ett vaccin mot livet, denna obotliga sjukdom med bara ett slut.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Så tänker jag understundom när vi i reklam och medier uppmanas att vaccinera oss mot fan och hans moster; fästing-smittor, gulsot, könssjukdomar, säsongsinfluensa – listan blir ständigt längre.

Visst är jag ändå för vaccin, den som inte är det är antingen opåläst eller obegåvad. 

Det räcker att öppna en historiebok om Sverige förr eller titta på fattigare länder med låg vaccineringsgrad för att förstå de tragiska konsekvenserna. Alla de välbeprövade mot mässling, polio och övrigt, som ges på BVC och i skolan, var självklara val att säga ja till för mina föräldrar en gång och för mig, till mina barn.

Däremot är jag mer tveksam till att man ska vaccinera sig mot precis allt som går – och framför allt till vaccin som framställs under stark tidspress, intensiv politisk press och hård kapplöpning mellan läkemedelsbolagen. Summorna det rör sig om är svindlande, riskerna inte obefintliga. I bästa fall får vi vaccin som fungerar, i sämsta verkningslösa eller rentav farliga. 

Denna höst när smittfallen i covid-19 ökar på nytt, även om det är oklart hur allvarlig den andra vågen verkligen blir, går stora delar av världen i väntans tider. 

På Frälsaren, vaccinet, det som ska skingra rädslan, rädda liv, återge oss vår normala tillvaro. Den första frågan är om det hopp många sätter till vaccinet är rimligt. Det kan bara tiden utvisa. Den viktigare frågan är vad vi ska göra med vaccinet, när det väl kommer. De tongångar som hörs på en del håll, både här och utomlands, om att folk ska tvingas vaccinera sig, för att få pandemin under kontroll, är inte så lite skrämmande. 

Ja, det är ett problem när för få vaccinerar sig och om flockimmunitet uteblir. Men vänd på det, tänk er om stater skulle ha rätt att bestämma över sina medborgares kroppar – då har vi överskridit alla demokratiska gränser. 

En undersökning gjord av MSB i somras visade att en tredjedel av svenskarna är tveksamma till att covid-vaccinera sig. Rätt rimligt, med tanke på erfarenheter från bland annat svininfluensan. 

Redan nu diskuteras obligatoriska snabbtest av covid på flygplatserna för att man ska få gå ombord på planen. Nästa steg som debatteras vore att när vaccinet väl kommer ska intyg på att man är vaccinerad krävas för att få resa, korsa nationsgränser, rentav gå till vissa arbetsplatser. Tankar ventileras om ett covid-vaccinationskort att alltid bära med sig för att separera de farliga från de ofarliga, de önskade från de oönskade. Ett till synes mjukt men egentligen obevekligt tvång och rena Kallocain-vibbarna.

Faran ligger i att folks rädsla så lätt tillåter makten att flytta fram sina positioner. De inskränkningar som skett av människors personliga frihet i stora delar av världen det senaste halvåret har varit enorma, oavsett om syftet varit gott och många beslut fattade under press.

Det är i krislägen som demokratiska rättigheter vi ofta tar för givna fort och lätt kan försvinna. 

Att återfå dem när vi nyktrar till från paniken kan vara betydligt svårare.