Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Stackaren som inte kan skilja på uppvaktning och snuskeri

Invånare i Milano i Italien njuter av drinkar i majsolen.
Foto: Alberico/Fotogramma / TT NYHETSBYRÅN

Det är en tuff tid vi lever i. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Nu när solen smeker kläderna av alla stadens, alla Sveriges, män. Det är lite som med vårblommorna, när de äntligen tittar fram – var har de varit, alla dessa män, hela den långa grå vintern, utan ögonfägnad? Gömda i fula mössor, tjocka jackor och dystra miner var de – men nu kommer de här, nerför gatan, skiner ikapp med solen. Så mycket att titta på, njuta av, lockas av, vart man än vänder blicken.

Två väninnor och jag intar ett bord på en uteservering och skålar i rosé för alla godbitar som går förbi. Vi nickar, ler och kommenterar tyst oss emellan, men behärskar oss duktigt från att busvissla och ropa saker. 

Alla dessa kortärmade skjortor, alla bara starka underarmar som vi vet precis hur de skulle kännas att ha lindade om sig. 

Shorts som visar mer än de döljer. Bara ben, muskler, lår. Uppknäppta skjortor som lovar mer, där vi kan fantisera om att långsamt knäppa upp en knapp i taget.  

Då har vi ännu inte hunnit ner på stranden än till alla bad-boys. Tur är väl det, så vi vänjer oss lite i taget. 

Den mest uppsluppna av oss bekänner att hon var tvungen att sätta sig på sina händer på jobbet för inte nypa en manlig kollega i baken, hans shorts satt för bra, helt enkelt.

”Vad ska en stackars kvinna göra? Man vågar ju knappt flörta längre för att inte kränka någon”.

För att travestera inte så få män efter Metoo. Stackars den som inte kan skilja på uppskattad uppvaktning och plumpt snuskande, det kan inte vara lätt.

Killarna vid bordet bredvid vårt kommenterar uppskattande en förbipasserande tjejs yppiga bröst som guppar förbi som glada båtar på ett böljande sommarhav. Vi väninnor skålar igen och konstaterar att män har det bra som kan välja storlek så lätt. Vi kvinnor måste ju alltid köpa grisen i säcken och det kan verkligen leda till besvikelser. Vi nickar unisont i samstämmigt systerskap, alla har vi varit där; ännu en orättvisa mellan könen. 

Det är en härlig tid nu, det instämmer vi, men den kräver behärskning. Frågan är om männen borde få klä av sig så här mycket, om de borde få vara så utmanande? Om de inte får skylla sig själva om de skulle bli tafsade på eller få höra kåta kommentarer? Om de inte ville ha dem skulle de ju inte klä sig så utmanande, eller hur? Vi kvinnor är djur som inte kan behärska våra lustar och männen frestar som lockar och förleder oss.

Men vad är det jag skriver? Undrar ni nu. Bara vad som ofta sägs och skrivs och till och med är lag och religion på sina håll, än i dag, år 2021. I Sverige är det bättre, på de flesta håll. Men även här finns saker att jobba med kring objektifiering och kommenterande av våra kroppar och hur det anses vara en oskriven lag att mäns lust är evig och okränkbar och att vi kvinnor bör ha det i åtanke när vi klär oss eller klär av oss. Samtidigt som det fortfarande gulligt nog finns många som tror att vi kvinnor inte frestas och längtar. Folk som reagerar starkt om vi öppet beundrar och kommenterar karlar. Vi är fortfarande så mycket mer fast i gamla roller än vad vi tror.

Dags att ändra på det; den här tiden på året innebär lust och fägring stor för oss alla, även oss kvinnor. Om det är något jag skulle önska dagens kvinnor och inte minst de unga är det att ohämmat njuta av det andra könet utan skam på det självklara sätt män alltid gjort. Året om – men varför inte börja nu, i syrenernas tid och gullregnens månad.