Jennifer Wegerup
Det var efter matchen mellan Fiorentina och Empoli som den unga reportern Greta Beccagli rapporterade live. En manlig supporter gick förbi och klappade henne i rumpan - framför tv-kamerorna och publiken hemma i tv-sofforna. Greta Beccagli blev naturligtvis helt ställd, hon står mitt i en direktsändning och utsätts för öppen sexism. Men hon fann sig och ropade ”Du kan inte göra så!” till den svinige supportern. En annan man som går förbi säger då ”Men ta inte åt dig!”. Ungefär som att det inte är något att bry sig om, en kvinna får räkna med lite tafs på jobbet.
En manlig kollega hemma i tv-studion kommenterade sen dessutom att upplevelser som denna får en person att växa, att det är ”nyttiga erfarenheter”. Vi kan nog utgå från att han aldrig blivit tafsad på, på jobbet.
Dessbättre är inte alla lika macho-mossiga och händelsen har väckt enorm uppmärksamhet i Italien. Flera parlamentsledamöter samt kända fotbollsspelare och andra, både kvinnor och män, har fördömt händelsen och gett reportern sitt fulla stöd. Den tafsande supportern syns väl i teve och kan räkna med rättsliga följder för sexuella trakasserier.
Men är det någon som tror att sådant här kommer att upphöra bara för att etablissemanget tar avstånd? Inte jag i alla fall. Fyra år efter MeToo är sportens miljöer ännu bland de allra värsta för oss kvinnor att jobba i.
Jag har själv otaliga gånger under lajvar eller inspelningar av ståuppor blivit omfamnad bakifrån, när jag inte är beredd, pussad på kinden, fått mina bröst kommenterade och fått höra annat grovt. De flesta kvinnliga kollegor kan berätta likadana händelser. Under en direktsändning är man väldigt utsatt och har svårt att försvara sig. Kränkningen blir också dubbel då vi utsätts inför publikens ögon; det spelar ingen roll hur bra och seriös du är, i slutändan är du ändå bara en kropp, en kvinna, ett objekt.
Det är långt mer förnedrande och förödmjukande än vad de män som säger ”vaddå, ni borde uppskatta att vi gillar era kroppar” någonsin kan förstå.
Men sexismen inom sporten finns dessvärre inte bara hos supportrarna. Fortfarande, även i Sverige, kallas vi ofta för ”kvinnliga krönikörer”. En man däremot är bara krönikor. Han är normen, vi undantaget - med glastaket stenhårt monterat över oss. Ute i klubbarna är flesta ledare och spelare bra och respektfulla, men varje gång jag hamnat i samtal med andra kvinnor i sportens värld har vi ändå samma berättelser: om små fina sexistiska nålstick, utseende-relaterade komplimanger som inte hör hemma på jobbet och ibland öppet snusk. Arenor utan damtoaletter. Supportrar som ropar ”visa pattarna” när man går förbi dem på väg till kiosken.
Jag minns så väl en gång på en allsvensk match, då vi ännu gjorde intervjuer i omklädningsrummen, en rätt obekväm situation. En manlig ledare såg mig och skrockade ”Här går du och spanar!”. Jag borde konfronterat honom men försökte skoja bort det, sa bara ”Jag håller blicken sänkt”. Varpå han direkt svarade: ”Haha, det är ju där de hänger och dinglar”.
Ett av oräkneliga exempel ur en värld där så mycket ännu är på männens villkor. Den som protesterar är en sur, trist kärring, det är lättare att le och spela med. Men allt fler kollegor jag pratar med känner att mer måste göras, att mycket är bättre än för tjugo år sen innebär inte att det är bra. Att älska sitt jobb innebär inte att man ska behöva ta skit som ingen man behöver ta.
Det påminner varje sådan här händelse oss om.
Jennifer Wegerup har skrivit krönikor i Expressen sedan 2017 då hon gjorde comeback på tidningen. Jobbar också för SVT. Bor både i Stockholm och i Rom.
Läs fler av Jennifer Wegerups krönikor här: