Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Iskall beräkning slår mot våra svaga äldre

Jag tänker på min mormor. 

Tio år har gått sen hon dog. Sorgen är mindre men saknaden större. Jag tänker på Mommo och på brotten - rån, stölder och bedrägerier - mot  Sveriges äldre människor. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Nya siffror från BRÅ visar att var sjätte äldre person i Sverige under 2016 utsattes för brott. Ta in den siffran.

BRÅ:s statistik visar att gärningsmän från internationella ligor särskilt riktar in sig på äldre. Iskall beräkning styr ofta de som väljer våra svagaste som offer.

Som på Resecentrum i Uppsala. Därifrån tog Mommo tåget när hon skulle hälsa på oss i Falkenberg. Två tågbyten. Smörgåspaket och kaffetermos. Håret lagt med papiljotter. Tid var det hon hade mest av. En ensam gammal dam som åkte till stationen minst en timme i förväg, för säkerhets skull, och satt där med ett ängsligt grepp om sina väskor och väntade. Hon hade skadat knät i en bilolycka och gick långsamt. Ingen kunde ha varit ett lättare byte. 

Skulle hon ha kunnat sitta trygg på stationen under det senaste året, med bråk, rån och överfall mot framför allt äldre där? 

Jag tänker på Mommo och jag tänker på Eric, 89 år, som sparkades omkull och bestals på sin klocka. Jag tänker på  gamla runt om i landet som blir av med kontanter och med kreditkort, i affären eller vid bankomaten, och som luras att öppna dörren och släppa in främlingar eller utsätts mest för  bankid-bedrägerier på telefon. På de gamlas rädsla och utsatthet.

Jag tänker på Mommo och på vem som värnar våra svagaste och jag tänker på flathet, ursäkter och bortförklaringar.

Jennifer Wegerups mormor. Foto: Privat

Problem kan lösas först när man erkänner dem, inte genom att sopa dem under mattan. Undanflykter gör inget annat än att cementera utanförskap och kriminalitet, i stället för att söka svar och lösningar.

Jag tänker på Mommo och på att vi alla har våra kors att bära, oavsett bakgrund och ursprung. Mormor föddes i Göteborg 1913, ett år före första världskrigets utbrott. Hennes mamma var en vacker kallskänka, fadern en rik, otrogen, gift man. Som sexåring adopterades Mommo bort till en barnlös religiös äldre kvinna i Uppsala. Sex år och bortsänd från mor och syskon. Det kom att prägla hela hennes liv, med en känsla av otillräcklighet. 

På en skottårsbal mötte hon morfar, en vallon från en konstnärssläkt, han som blev hennes trygghet. Min moster föddes då andra världskriget bröt ut, min mamma först 1947. Morfar hade legat inkallad långa perioder. Mormor hade också ett uppdrag: om kriget kom skulle hon rycka in som ambulansförare.

År 1951 fick hon en fin men dödfödd pojke. Mommo sörjde sig fördärvad. I ett missfall något år senare var hon nära att förblöda. När hon var 56 år dog min morfar i en hjärtinfarkt. 

Mommo var ensam. Otryggheten tilltog. På kvällarna hade hon ett gammalt hundkoppel i handväskan, som inbillad säkerhet, när hon gick ut. 

På en skottårsbal mötte mormor morfar, en vallon från en konstnärssläkt, han som blev hennes trygghet, skriver Jennifer Wegerup. Foto: Privat

Som 80-åring flyttade hon till Falkenberg och fick 15 år där. Hon lever kvar i sex barnbarn och tio barnbarnsbarn. Mommo, som gjorde de godaste plättarna, spelade Für Elise för oss på pianot och som älskade att simma med morgonbadarna, lätt och smärtfri i vattnet.

Snart är vi få kvar som minns henne, i en ytlig tid där våra äldre lever i skymundan, allt mer oskyddade, och där vårt minne av allt de gjort och varit är kort. 

Jag ser henne inom mig, på sin bänk på stationen. Värnlös och utlämnad, där hon väntar på tåget som ska ta henne till oss. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!