Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Sällan har vårt behov av hjältar varit större

Brandmännen från Polen på väg norrut. Foto: TT NYHETSBYRÅN

Sverige brinner.

Torkan härjar, bränder rasar, vi påminns om vår litenhet och maktlöshet inför naturen.

Sällan har vårt behov av hjältar varit större.

Inte är det underligt då att de polska brandmännen möts med kärlek på sin väg genom vårt land, mot elden, mot faran.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är bilder och filmklipp som mest påminner om något från en storvulen Hollywood-film. 

De polska röda brandbilarna i karavan längs våra svenska vägar och i vägrenen folket; leende, vinkande, flaggviftande, hejande. Så olikt schablonbilden av svensken: lågmäld och tystlåten, med långt till stora ord och stora gester.

Och nu denna värme, denna öppna kärlek längs vägarna, till de polska brandmännen. 

Bilder som säger mycket båda i det stora och det lilla, om det Sverige som brinner och jämrar och vrider sig under hettan och torkan, denna sommar år 2018.

 

Lärdomarna från bränderna 2014 är uppenbart få, de konkreta åtgärderna ännu färre. 

Därför förs, med rätta, diskussioner om ansvar, orsaker och åtgärder. Att katastrofbränder av den här proportionen blir föremål för politisk debatt är rimligt. Däremot är Kafka-nivån i somliga diskussioner stundtals beklämmande. Medan skog och mark för enorma värden förtärs av elden, människor får lämna sina hem och räddningsarbetarna riskerar livet, tycks många debattörer bara se sin egen agenda.

Den utländska hjälpen är ett tecken på att EU-samarbetet fungerar, ropar den ena sidan. Nej, det är beviset på att Sverige är dåligt rustat, hojtar den andra.

Medan verkligheten snarare är att båda saker är sanna.

Klimatfrågan diskuteras hätskt. Vissa skyller bränderna på vita män. Andra påpekar att det mestadels är vita män som släcker bränderna. 

Mitt i allt drar någon genuskortet: borde det inte heta brand-hen i stället för brandmän?

Svensk debatt, medan elden rasar vidare.

Svensk debatt, medan de som står utanför twitter-stormarna och med fötterna på jorden, i vardagen, vill se handling och inte tomma ord.

 

LÄS MER: En mil lång brandgata står färdig 

 

Inte är det underligt då att polska brandmän i blanka röda bilar blir hjältar att älska. Liksom de svenska brandmännen och alla frivilliga som sen länge sliter i eldens inferno, de likt de italienska, tyska och franska brandbekämpare som också kallats hit.

I Europa får de svenska bränderna stora rubriker, kallas ”episka” och ”historiska”. Visst händer det något med många av oss, när vi påminns om vår hjälplöshet inför naturens krafter.

Det samarbete vi nu ser över nationsgränserna, men också de insatser alla frivilliga gör, alla förnödenheter som skänks, alla hjälpande händer som sträcks ut, speglar det bästa i människan.

Är det något vi behöver just nu, denna oroliga sommar, är det vår tro på att det fortfarande finns godhet och handlingskraft och att vi är beredda att hjälpa varandra, även när det innebär fara för oss själva.

Få saker symboliserar detta mer än brandmannen och den röda brandbilen, den som vi lär oss känna igen redan i barndomen sagor och lekar.

Just därför är de senaste årens ökade attacker med stenkastning och hot mot utryckningsfordon så oacceptabla, så allvarliga för hela samhället.

Det mottagande de polska brandmännen får borde tvärtom vara vardag.

 

LÄS MER: Partierna splittrade om brandflygplan 

LÄS MER: Här anländer tyskarna: ”Jag rös i hela kroppen”

 

Som ung på journalisthögskolan skrev jag ett reportage om brandmannen Bosse i Sundsvall. Han berättade om temperaturer så höga att färgen smälter på väggarna, om döda, innebrända barn, om resterna efter bilolyckor, om kolleger som inte klarat sig. Om riskerna men framför allt om viljan att hjälpa andra och om vikten av att vara förberedd, alltid.

När denna sommars eldhärdar släckts och vi ser ut över den brända marken, ser hur mycket som gått förlorat, då finns tid till rannsakan.

Till dess väntar vi längs vägarna när hoppets röda bilar far förbi.