Jennifer Wegerup

Rätt att flyga ut djuren – även när världen brinner

Pen Farthing startade ett hundhem i Afghanistan.
Foto: News Licensing / MEGA / TT NYHETSBYRÅN

Var det rätt eller fel att rädda hundar från Afghanistan?

Ska vi lägga tid och kraft på att flyga ut katter mitt i en livsfarlig situation där människor dör och riskerar livet?

Eller, för att lyfta det till ett större plan, ska vi bry oss om djuren när världen står i brand?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Många är de som blev kvar när sista planet lyft, men bland de som räddats fanns inte bara människor. Den före detta brittiske soldaten Paul ”Pen” Farthing fick enligt BBC ut runt 100 hundar och 70 katter från sitt djurhem i Kabul, med ett privat chartrat plan. Kritiken har ändå varit stark, som från parlamentsledamoten Tom Tugendhat. Han påpekar att plats ombord på planen inte varit huvudproblemet. Svårigheten har varit att få folk att nå flygplatsen säkert och komma in där. Nu behövde soldater engagera sig i att eskortera djuren. Tugendhat sa också: ”En tolk frågade mig varför en hund är mer värd än hans femårige son”. 

I den frågan ligger förstås hela konflikten, den som nu får debatten att rasa. För samtidigt uppges ju hundratals hundar som tjänat militären ha övergivits och lämnats kvar på Kabuls gator. Så ser krigets verklighet ut, långt bortom trygga svenska rastgårdar. Var det då så fel att de djur som ändå kunde räddas fick flyga till tryggheten?

Svaret får bli: inte om det inte stört evakueringen av människor. 

De räddade djuren är snarare en av de små få positiva saker vi kan klamra oss fast vid i en ond tid.

Den stora frågan och vattendelaren är vilken vikt vi ska ge djur i vår värld och särskilt då liv ställs mot liv. 

”Bara en hund” eller ”människans bästa vän”? Jag har flera bekanta som varje månad skänker rejäla summor till olika djurorganisationer. Dessa personer skulle däremot aldrig drömma om ett skänka ett öre till en barnby, Röda korset eller Läkare utan gränser. Deras motiv är olika men bottnar i grunden ofta i samma känsla: länder där det råder svält och krig har ett eget ansvar, vissa hjälporganisationer är för ”politiska” och framför allt: djuren är oskyldiga offer för oss människor. Man kan hålla med dem eller ej, men hellre att folk brinner för att rädda sälungar än inget alls. 

Jag ger inget för fanatiker som i princip vill utplåna människan för att rädda planeten. Men min själ jämrade sig när jag nyligen läste vackra Ålevangeliet och påminns om hur vi utrotat och hotar djuren.

Djurens sätt att direkt tala till våra hjärtan spelar förstås också in och det finns ingen anledning att se ner på kärleken från och till ett djur. Ja, det är sant att en hund älskar även sin diktator-husse så länge denne behandlar djuret väl. Kärleken människor emellan är svårare, kräver mer, kan gå förlorad. Men ett trofast djur som ser bortom alla våra svagheter och tillkortakommanden är kanske det närmaste vi kommer föreställningen om gudomlig, allt förlåtande kärlek. 

Djurens hjälplöshet inför vår hänsynslöshet är också det som i slutändan definierar vilka vi människor är och vill vara, hur vi behandlar våra svagaste. Som herrar över världen har vi mycket att stå till svars för. 

Hade vi fyllt alla plan med hundar och katter i stället för människor hade det varit en sak, men nu var det ju inte så. Jag förstår debatten, verkligen. Men att vilja rädda ett hundratal djur som bara vill oss alla väl, var de än bor i världen, är i grunden trots allt en god handling.

Ett flyg kommer lastat med kärlek.