Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Rånen riskerar att gräva kratrar i folks hjärtan

Stor ökning av barn som rånar barn – statsminister Stefan Löfven kommenterar.
”Vårt första år i Falkenberg hyrde vi lägenhet på Vindilen, i hopplösheten”, skriver Jennifer Wegerup. Bilden i Falkenbergs centrum är tagen vid ett annat tillfälle.Foto: LENNNART REHNMAN / GT / TT
”Rånen vi ser mot de mest värnlösa, våra gamla, barn och unga, riskerar att gräva kratrar i folks hjärtan”.Foto: Colorbox

Det var inte ens lunchtid men han var redan rejält full.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Rödbrusigt ansikte, blond mustasch. Badbyxor och trätofflor. Han hade börjat midsommarfirandet tidigt, nu ville han gå förbi kön i butiken vid Skrea strand. 

Där brukade vi handla strandfika och där hade vi hittat min underbara kratta med vattenfyllt handtag där en liten, liten plastguldfisk simmade.

Jag hann inte ens bli skrämd av bråkandet innan pappa lyft upp mig i famnen. Han var ung, stark och orädd och det fanns ingen tvekan när han sa till den fulle: 

”Du får gå förbi i kön om du ber om lov”. 

Mannen kom av sig och sen gjorde han det, bad snällt, och pappa släppte förbi honom. Nu var han idel solsken och undrade om pappa inte skulle ha en sup. Det skulle han inte, men tack ändå.

Det var min första lektion i att folk inte ska få komma undan med att bete sig dåligt. Var de än kommer ifrån, vad de än har för ursäkter.  

En av pappas älsklingsdikter var ”Spela kula” av Sten Selander, där en man minns barndomen, hur han lurade av en yngre pojke dennes sista spelkulor. Hur han nästan genast ångrade sig, hur han ännu ångrar sig.

En dikt från en annan tid, där inte bara lekarna var annorlunda.  Världar bort från dagens råa ungdomsrån, hån och förnedring. Det är också en dikt från en tid där mycket få skulle försvarat sådana brott.

Mina föräldrar var båda lärare. De upplevde hur deras yrkeskår fråntogs auktoritet, något som främst drabbade barnen från vilsna hem, de som förlorade sig utan vuxen vägledning. De såg kontrasten mellan den svenska skyddade verkligheten där alla måste få vara lucia och den smärtsamma skuggvärld många nyanlända barn bar med sig inombords, från samhällen med skoningslöst våld. De såg hur hårt bristen på ett fullt svenskt språk slog ut vissa elever, den välvilliga men missriktade kravlösheten.

Vårt första år i Falkenberg hyrde vi lägenhet på Vindilen, mitt i utsattheten. Där såg vi dem som gick förlorade i sysslolöshet, utan mål och mening – och med tiden utan självrespekt, i växande ilska mot ett samhälle de inte blev del av. Vi såg, och hörde, särskilt om helgkvällarna, konflikterna mellan svenskar och finnar men också mellan juggar och libaneser. Verkligheten bortom flosklerna. Olika är bra, men olika kan vara svårt. 

Svårt, men inte omöjligt, om man ser svårigheterna i ögonen och möjligheterna i alla människor. 

Min mamma slängde ut en respektlös kille från en lektion. Efter att han rasat klart blev han henne evigt tacksam, en mönsterelev, och hon missade sen sällan en match med hans fotbollslag, bildat av spelare med invandrarbakgrund.

När pappa hastigt dog kom ett av de finaste mejlen från en tidigare bosnisk elev: ”Tom var den ende som behandlade mig precis som alla andra. Han tyckte om mig men tyckte inte synd om mig”. 

På allt detta tänker jag, på våra sena köksbordssamtal, ofta med andra lärare och tränare, alla de som aldrig gav upp hoppet om de unga. Samtal som erkände vanmaktens strukturer. Men som också påminde om möjligheterna i skola, bibliotek, studielån och föreningsliv. Om vikten av att aldrig ursäkta brott, av att inte utmåla alla hederliga fattiga och utsatta, invandrade såväl som ursvenskar, som potentiella kriminella utan egna val.

Rånen vi ser mot de mest värnlösa, våra gamla, barn och unga, riskerar att gräva kratrar i folks hjärtan och i vårt samhälle om de inte stoppas. Om det var ditt barn? Om det var du? Dessa rånoffer kommer att växa upp och minnet av förnedringen bär de inom sig. Jag tänker på nytt på Sten Selanders dikt:

”Man kan inte lämna kulor igen och trösta pojkar som stelnat till män”.