Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Problemet är att vi inte är rädda längre

Stockholmarna Leif och Marie ser positivt på framtiden, efter corona.
Människor på Stockholms gator.
Foto: AMIR NABIZADEH/TT / TT NYHETSBYRÅN

Vad var det egentligen som höll oss på så bra avstånd i våras, som gjorde oss så skötsamma och lydiga? 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En fråga att fundera på, när jag nu gör ärenden i Stockholm och ser rätt mycket folk ute på stan, i affärer, på gator och torg och i tunnelbanan. Inte alls som vanligt, nej. Men inte heller i närheten av den stora tomhet som rådde i mars då alla stängde in sig, stängde om sig, då svenska städer låg spöklikt öde. 

Så visst har vi blivit sämre på att följa rekommendationerna. Viljan finns där, men inte riktigt orken. Vi är trötta, håglösa, modfällda.

Den främsta orsaken är dock inte trötthet, utan att vi inte är rädda längre. I våras var viruset nytt, ingen visste riktigt hur det slog, paniken rusade över världen lika fort som smittan. Rädslan hjälpte regeringar världen över att få folk att följa nya förordningar och rekommendationer och acceptera stora intrång i vår personliga frihet. Rädslan, mer än något annat. Långt mer än hänsyn och omtanke. 

I Italien, där jag tillbringade en lång period i lockdown, var många närmast lättade över att bli inlåsta i våras. Nu däremot är folk på bristningsgränsen i de regioner som på nytt stängts ner i röda zoner. I de gula zonerna ser det ut som i Sverige; folk vill leva livet, mitt i kaoset. Det senaste dygnet dog 625 personer i covid-19 i Italien och ambulanserna köar till sjukhusen. Men i Rom ser jag folk på stan och på lunchserveringarna, precis som hemma. 

Kanske behövs mer tvingande åtgärder, som det nya svenska alkoholförbudet efter klockan 22. Å andra sidan är det i de länder som hela tiden haft flest och hårdast restriktioner som smittan och dödstalen är som värst. 

Gemensamt är att rädslan ändrat karaktär. Nu demonstrerar italienarna på gatorna i Neapel, Turin, Bologna, Florens och Kalabrien, slåss med polisen, skriker ”vi är hungriga”. Rädslan gäller inte längre viruset utan jobben, framtiden, att kunna handla mat och betala räkningarna, att få gå ut.

I Sverige är läget mindre spänt, folk har inte prövats lika hårt, fått behålla mer frihet. Men att många är frustrerade är tydligt och olika rädslor krockar, konfliktytorna ligger blottade på ett annat sätt än i våras. Den gemensamma rädslan har fragmenterats och vi drar åt olika håll.

Vi ska också minnas att människan är ett flockdjur. 

Att inte få kramas, skaka hand, stå tätt ihop, ses på jobbet, komma folk nära och träffas på riktigt, det tär på oss. Mer och mer ju längre tiden går.  

Sist men inte minst beror på den allt sämre respekten för restriktioner på att vi är så duktiga på att vänja oss vid saker. Vår förmåga att anpassa oss till i stort sett vad som helst har fått oss att överleva genom alla katastrofer och krig och pandemier under årtusenden. Det är den som får oss att gå ut på stan trots terrorhot, som får folk att skåla och kyssas på barer mitt under krig, som får människor att söka normalitet även under de allra svåraste förhållanden. Vi reser oss och går vidare, söker små nöjen och en normal tillvaro även när bomber faller och pest rasar. Alltså har även corona-pandemin blivit en del av vår vardag och vi sänker, medvetet eller omedvetet, garden. 

Ju längre pandemin pågår desto mer kommer den här utvecklingen att fortsätta. Inte för att vi är själviska men för att vi är mänskliga. Det kommer att krävas allt vi har av oss för att orka och vilja vara medmänskliga ännu en lång tid.

Här är snabbtestet som ger svar inom bara några minuter.
Expressens Niklas Svensson intervjuar Björn Olsen, överläkare och professor i infektionssjukdomar