Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Pappa dog vid en fotbollsplan – fick den död han alltid önskat

1979.Foto: Jennifer Wegerup
Vinbergs kyrka var full av barndomsminnen och pappas gamla elever och spelare, skriver Jennifer Wegerup.Foto: Jennifer Wegerup
Pappa med barnbarn.Foto: Jennifer Wegerup

På söndag har det gått fem år. Fem år sen pappa dog, strax före sin 72-årsdag, i en hjärnblödning.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Döden kom plötsligt, på en fotbollsmatch, på Ginstavallen, han föll ihop vid sidlinjen och våra liv likaså. För oss som förlorade honom på ett ögonblick gick allt sönder. Pappa däremot fick den död han alltid sagt att han önskat. Mitt i livet, inte borttynande, inte förvirrad, inte svag och hjälplös. Liv till varje pris, nej aldrig, det lärde jag mig då. 

Liksom att döden inte är rättvis; ett sunt liv, ett generöst hjärta – ändå rann hans tid ut så pass tidigt. 

Och jag såg på mina barn, försökte låta förnuftets röst tala till det sörjande hjärtat: flickorna mår bra, var tacksam, var stark för deras skull.

Människor tvingas varje dag begrava sina barn, allt måste vi kunna uthärda, tillvaron är en snöglob som i var stund kan gå i kras. Det glömmer och förtränger vi lätt, i vår värld av cykelhjälmar, bilbälten och fästingvaccin, att vi går mot döden vart vi går. En oförmåga att acceptera detta som speglas väl i den kris världen nu fångats i: vi har slutat leva för att vi är så rädda för att dö. Paradoxalt nog lär det ta livet av betydligt fler i slutändan än coronaviruset i sig. Och det kommer att vara fler yngre, fler mitt i livet, i spåren av verklig fattigdom och dess följder.

Tre år före pappas död fick min mamma också en hjärnblödning, ett aneurysm. Bara 64 år, idrottslärare, kärnfrisk. Hon överlevde mot alla odds efter en höst så mörk att den tog andan ur oss. De där åren, då sorg och svårigheter hopade sig, lärde jag mig ödmjukhet på allvar. Den första lektionen hade kommit tidigare, när jag fick missfall, före mitt första barn. Alla drömmar och planer som flöt bort med blodet och tårarna. Insikten om att jag, den så målmedvetna, inte kunde styra över liv och död. 

”Ni måste bara fortsätta leva tills ni blir levande igen”. 

Rådet vi fick, jag minns inte från vem, efter pappas död. Slocknade inombords handlade vi mat och tvättade och åt och sov och firade födelsedagar och jul och grät och bråkade och förtvivlade. Mamma, mina systrar och jag. Vilsna skepp på sorgens hav, så förlorade i stormen att vi inte förmådde trösta varandra. Pappas kärlek hade varit vårt ankare, nu drev vi fritt, länge. 

På begravningsdagen tog jag på min svarta klänning, plockade bort några vita hårstrån med pincett och gav flickorna varsin solros att lägga hos morfar. Vinbergs kyrka var full av barndomsminnen och pappas gamla elever och spelare. Alla de barn och unga han genom åren lagt sin tid och kraft på var där för en sista samling, många själva nu grånade och fårade av livet. Min exmake och mina svågrar bar kistan, vi sjöng ”Jag är en liten gåsapåg från Skåne” och pappa sänktes i jorden. Sorgen var så stor att jag inte kunde stå upprätt. Försvinner gör den aldrig men jag har lärt att leva med den.

Livet är inte en raksträcka mot minst 80 år för oss alla, den rädsla som föds ur den villfarelsen begränsar och begraver oss. Man kan leva en tid i väntan på att bli levande igen. Men en hel värld kan inte leva så, i kanske åratal, i väntan på vaccin och falsk trygghet. 

Nya farsoter kommer att komma, nya virus, nya krig, nya oroshärdar. Livet har aldrig lovat oss något mer än det kan hålla; inga garantier någonstans.

Pappas tid tog slut vid en fotbollsplan, i Hallands vackraste inland. En liten plan, ett litet lag, det enkla verkliga liv han valt och älskat och som han levt fullt ut. In i det sista, varje dag – som vi alla borde göra.