Jennifer Wegerup

Otacksamt tänker jag: vem vill ens bli hundra år?

Foto: TT NYHETSBYRÅN
Foto: Bertil Ericson / TT / TT NYHETSBYRÅN

Ja, må hon leva ut i hundrade år!

”Nej, gud bevare mig väl för att bli så gammal”, tänkte jag smått otacksamt, medan familj och vänner sjöng för mig på födelsedagen i onsdags.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var en passande dag att fylla år på, när restriktionerna togs bort och livet återvände till Sverige. En del olyckskorpar kraxade varnande men ungdomarna dansade i natten och vi andra, vi njuter stillsamt av att få tillbaka vår vardag, av att åter få leva, inte bara överleva. 

Livet i sig självt har ju ingen som helst mening om vi tillbringar det instängda hemma.

Min födelsedag inledde jag med en ultraljudskontroll av några cystor, godartade - just nu. Var det inte i går jag var här på ultraljud under graviditeten, var det inte häromdagen jag bar mina nyfödda döttrar likt porslinsvaser in kontroll på barnavårdscentralen här, vägg i vägg? 

Livet och döden, hand i hand i våra sinnen, sida vid sida inuti oss, genom åren.

Var det inte i går jag var blixtrande ung, lekande, leende? Så fort det går – och ju mer den vissheten växer inom mig, desto mer vill jag leva, uppleva, skriva, prata, resa, skåla, dansa, älska. Skulle det ta slut mitt i färden, då blir det så, livet kommer inte med någon garantisedel. 

Ändå är det slående hur måna vi i vår trygga värld blivit om att leva länge, snarare än väl. Varför? Det är frågan som efter pandemin, då allt ställts på sin spets, växer fram.  

Sen mitten av 1700-talet, alltså under drygt 250 år, har vår medellivslängd ökat konstant. Mellan år 1800 och 1920 ökade medellivslängden i Sverige från 37 till 60 år. Ta in de siffrorna. Det är förstås utmärkt att vi lever mättare, rikare och tryggare. 

Utmärkt så länge det också innebär rikare på upplevelser. Visst lever många fulla, friska, fullspäckade liv långt över 80. Men alltför många är också de som vissnar och tynar bort, som för en skuggtillvaro i väntan på döden. Alla de älskat är borta eller upptagna med sina egna, yngre liv, ingen räknar med dem länge, de räknas inte längre. Jag har svårt att tänka mig något värre. 

Ja, än värre skulle väl möjligen vara alla relativt unga människor som glömmer bort att njuta i i sina liv för att i slutändan kunna räkna hem några fler ljus på tårtan på äldreboendet. Förstå mig rätt, man ska sköta sin kropp, absolut. Men jag blir beklämd över 33-åringar som hälsohetsar, åldersnojar och glömmer att även lättja och lust ska ha sin tid. Och jag blir trött även över hur vi i media med alla våra råd och tips bidrar till en ständig osund hets. Välment må hända, men ändå. Så mycket kropp, så lite själ. Inte en sekund att bara vara, tänka, känna.

Glöm inte knipövningarna! Har jag som arbetande mamma en stund över för sig själv ska jag alltså helst inte bara vänta på bussen och känna regnet mot mitt ansikte utan passa på att träna upp muffen. Håller de andra i busskön på med hemliga övningar de med? Och vart är vi på väg, egentligen, mot vad? Vart går bussen? Är evigt liv målet för vår resa? 

Under pandemin har jag ofta inte kunnat låta bli att undra just detta, när människor sagt att de inte accepterar 98-åriga släktingars död eller rasat mot att restriktionerna tas bort.

Jag träffar en man på gatan, han känner igen mig och vill prata, är arg över att kollegor på jobbet vill åka på konferens och äta ute, han undrar ilsket:

”Vad är det med folk, vill de dö?”.

Nej, inte alls – vi vill leva. Nu mer än någonsin.