Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Orden var sylvassa: ”Du som var så smal förut”

Tre nyheter att hålla koll på i dag.
”Jag stod så oförberedd inför den öppna elakheten att han lyckades såra mig, mannen jag inte sett på 20 år och helt förträngt”, skriver Jennifer Wegerup om mötet på slottet.Foto: PELLE T NILSSON / STELLA PICTURES

”Men är det du Jennifer, oj, du som var så smal förut!”

Orden var sylvassa, leendet falskt.

Jag stod så oförberedd inför den öppna elakheten att han lyckades såra mig, mannen jag inte sett på 20 år och helt förträngt.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var på Stockholms slott förra hösten, en kunglig galamiddag i samband med den italienske presidenten Sergio Mattarellas statsbesök. Jag hade letat klänning länge, valt en smaragdgrön. Fått håret uppsatt, blivit sminkad, kände mig fin. Att min form inte var på topp visste jag alltför väl; de senaste åren med en djup sorg och andra svårigheter hade tagit hårt på mig.

Nu var jag på väg upp mot ytan igen och njöt av kvällen. Vakterna i sina gammeldags dräkter, de vackra rummen, de öppna spisarna, kläderna, dukningen, maten, drycken.  Överallt vilade historiens vingslag och en högtidlig stämning som inte var stel, tvärtom. 

Att uppföra sig rätt och vänligt kändes lätt. Därför stod jag försvarslös när denne man från det förflutna, en pressfotograf jag mött på olika jobb, dök upp och pikade mig öppet: ”Du måste gått upp mycket i vikt!”

Jag visste att han aldrig gillat mig, jag tog för mycket plats för hans smak, sa emot, vek mig aldrig i diskussioner, lät mig inte skrämmas av hans bufflighet.

Denna kväll på slottet använde han klassisk manlig härskarteknik och lyckades kasta sin skugga över mig.

Jag är stolt över att jag inte påpekade att jag på de år som gått fött två barn, men att han var lika gubbmagad redan för 20 år sen. Jag höll stilen, teg och gick. 

Jag log och log men kände mig inte fin längre, undvek min spegelbild. Känslan var den samma som på ett kalas i 4:an. Mamma hade satt upp mitt hår i ett slags ovanlig tofs. Klassens två stöddigaste killar som inte alls uppskattade en tjej som jag, viljestark och så duktig i skolan, kom fram. De drog i tofsen, kallade den åsnesvans. Jag stod med gråten i halsen, ensam, utlämnad. Jag ville ta ut tofsen men inte göra mamma ledsen, inte behöva berätta om de där killarna som ville tysta mig och göra mig till en bekväm fniss-tjej utan åsikter. Jag behöll tofsen – och min stolthet. 

När jag nu satt vid desserten tänkte jag på mormor, farmor och gamla-mormor, hur mycket de som allihop prenumererade på Svensk Damtidning skulle älskat att vara där denna kväll. Dessa urstarka kvinnor som föddes i en tid då vi inte ens hade rösträtt och som sen kämpat hela livet. Skulle jag vara deras arv värdig eller låta mig nedslås? Jag, som likt alla kvinnor i en offentlig roll sen åratal tillbaka var van vid kommentarer om mitt utseende i läsarmejlen. Utled på alltifrån sexuella trakasserier och snuskiga förslag till hån och hat.

Skulle en dryg man få förstöra min kväll? Inte. Aldrig.

Vid kaffet kom prins Daniel fram. Han berömde den text jag skrivit om metoo-rörelsen. Vi pratade fotboll, och hur man är en förebild för barnen och en bra pappa till döttrar. Jag kände mig upplyft efteråt. Prinstiteln var förstås ointressant, men han påminde mig om det som är självklart men alltid värt att upprepa: De flesta män är bra män och älskar kvinnor, utan rädsla för att låta oss ta plats.

Manshat har därför ingen plats i min kamp. Däremot kommer jag aldrig att sluta att berätta om de andra männen, de där som enbart vill sätta på oss eller sätta oss i ett hörn.

Bara om vi tystnar kan de lyckas.

Två år har gått sen metoo, ett år sen balen på slottet.

Den gröna klänningen är för stor nu. Vrede är ett utmärkt bränsle, både på löpbandet och i livet.

Mig tystar ingen. Oss tystar ingen.